Sol, Safari & Serundeng: 14 månader jorden runt

Sol, Safari & Serundeng: 14 månader jorden runt

Gillar du också resor, naturupplevelser, god mat...

...häng med på vår långresa! Under 14 månader reser vi genom Egypten, Östafrika, Papua Nya Guinea, Sydostasien och Australien, Nya Zeeland, Tahiti och USA och samlar upplevelser, bilder och god mat. Av resan har det nu blivit en bok på drygt 200 sidor med reseinspiration, recept och våra egna bilder. Här publicerar vi resedagboken:

Sol, Safari & Serundeng: 14 månader jorden runt

ResedagbokPosted by Marianne Lennqvist Tue, August 14, 2012 08:32:41

Dag 0, på väg till Kairo

Så har då vår långa resa börjat. Inte förrän vi sitter här på planet mot Kairo känns det som jag trodde det skulle kännas. Allting blev så stressigt när vi skulle packa och hyra ut lägenheten. Men nu har vi lugnat ner oss lite och till slut förstått vad det egentligen är vi gett oss in på. Vårt livs stora resa! Jag är säker på att vi kommer lärt oss massor när vi kommer hem igen om 14 månader. Varför gör man då en sådan har resa? Den kommer ju att bli väldig jobbig, dyr och ibland jättebesvärlig. Vi kanske blir av med kameran och alla saker, ja kanske till och med rånade. Vore det då inte enklare att stanna hemma? "Nej!" För om man sätter sig ner en stjärnklar natt och tittar upp på himlen inser man lätt vilken obetydlig varelse man egentligen är. Vad spelar det då för roll vad man eventuellt råkar ut för? Det viktigaste är väl att göra det man tycker är rätt?

Dag 2, Kairo

Gårdagskvällen blev ju något att minnas! När vi klivit av flyget och passerat tullen kom den obligatoriska horden av taxichaufförer. Vi struntade i den och gick bort till bussarna istället. Där hade några andra backpackers samlats och stod och förhandlade med en chaufför. Vi hängde på och följde med in till stan. Vi hamnade längst bak i bussen tillsammans med en kille från England och en tjej från Australien. När vi blev avläppta mitt inne i Kairo försökte vi tillsammans orientera oss bland vägskyltar på arabiska, kaotisk trafik och tutande bilar. Vi kutade upp och ner för trapporna i de billiga hotell som finns i centrala stan. Fullt överallt! Klockan var elva på kvällen men trots det var gatorna fulla av folk och alla affärer öppna. Dock inga lediga rum. Tillslut, efter 8-10 försök hittade vi äntligen ett ledigt rum för tre men där de lovade ställa in en extrasäng. Vi insåg alla fyra att vi haft en väldig tur att hitta detta, så vi accepterade priset på 40kr per person. Det finns billigare hotell här omkring upptäckte vi imorse, men de är fulla allihop så det här får duga för två nätter, innan vi åker till Sinai.

Dag 4 , Naama Bay Sinai

Det är svårt att hinna med att ens skriva dagboken! Jag måste försöka sammanfatta allt som hänt hittills. I förrgår åkte vi till Gize för att titta på pyramiderna. När man står framför dem i full beundran och verkligen vill njuta av detta man sett fram emot i åratal, är det ganska irriterande att bli jagad av pladdrande försäljare. Vi gick inte in på själva området eftersom det började bli kväll och kyligt.Vi bestämde att gå in när vi kommer tillbaka till Kairo efter dykningen på Sinai. Bussresan enkel väg dit ut kostar bara 3 kr, så det är ingen big deal. På kvällen gick vi på en enkel restaurang och beställde några små rätter, lite hummus, arabisk bönsallad och pitabröd. Det hela kostade 30 kr för två och tog 3,5 timme!

Igår den 3:e dagen på resan gav vi oss ut för att undersöka hur man tar sig till Sinai. Sinaiterminalen ligger vid Midan Abbasiya dit vi tog en minibuss från Midan Tahrir. Under resan blev hela bussen engagerad i att vi skulle komma av på rätt hållplats. Folk är så vänliga överallt! De hjälper oss att hitta vägen, hejar och vinkar. Det är inte så svårt att ta sig fram här som det först verkade. På hemvägen, med biljetterna bokade för resan imorgon, provade vi på att åka egyptisk (=hårdpackad) buss. Vi lyckades tränga oss på, men då åkte bussen bara i 5 meter, sedan skulle alla klämma sig av igen. Att resa med vanlig (stor) buss här verkar vara något alldeles extra. Vi stod länge och betraktade en gammal dam i svart klädedräkt med en stor nätkasse i handen. Ihärdigt försökte hon (och lyckades) tränga sig ur en proppfull buss. Det är något vi lagt märke till -att folk hjälper varann så gott det går. I trafiken, som i övrigt, utan smidigheten skulle detta inferno kollapsa. Det finns inte plats för några strukna piastrar mellan bilarna här inte, och ändå har vi inte sett en enda krock. Gatorna är tjocka av trafik i 3-4 filer långt fram på nätterna. Vi frågar oss -att folk orkar! att de har tålamod att vänta! Med den blåsvarta smogen i lungorna mår vi inte särskilt bra och det bara efter tre dagar!

När vi klev av bussen i Naama Bay var vi rejält hungriga så vi gick in på första bästa ställe. Vi valde Red Sea Fish och de frågade om vi tycker om haj. Jag vet inte, sa jag, men vi kan väl alltid prova. Det smakade som en blandning av torrt fläskkött och fisk men var ganska gott. Efter att ha ställt av ryggsäckarna på hotellet gick vi runt till ett par dykcenter för att kolla vilken vi skulle välja. Hittade ett som drivs av ett belgiskt par. Det var väldigt trevliga så vi bestämde att dyka med dem imorgon. Sedan gick vi in och lade oss i sköna mjuka (dyra) sängar.

Dag 6 Dykning!

Idag ska vi äntligen dyka i Röda Havet för första gången! Klockan åtta samlades vi på dykcentret. Vi skulle åka till Ras um Sid och Temple. Anders och jag plus en kille från England skulle dyka tillsammans med dykledaren . Sedan var det bara två elever och deras intstruktör. Det är skön när man inte dykt på ett tag att det inte är så mycket folk.

Vi blev klara och hoppade i vattnet som höll kanske 22-23 grader. Ner med huvudet under ytan. Helt fantastiskt! Stora stim av små revabborrar, papegojfiskar, frökenfiskar, clownfiskar, picassofiskar och en ENORM napoleonfisk. Han var säkert 120 cm lång. En snäll banse som var väldigt nyfiken på oss. Det är så fantastiskt att man inte kan se allt eller fatta allt. Tänk er följande bild: till vänster en korallpelare som går nästan upp till ytan. Den är bebodd med fiskar och koraller i alla tänkbara färger och former. I bakgrunden finns det kompakt-blå havet. I mitten av bilden har ett stort stim av röda revabborrar samlats. Det måste vara 4-500 fiskar. Framför dem finns mindre stim av små svarta och vita fiskar. Kan något vara vackrare?? Egentligen känns det nästan som att möta Kairo. Man nästan storknar av alla nya intryck. Det tar nog ett par dyk innan vi riktigt kan SE. För övrigt såg vi en muräna av större storlek. Men örnrockorna som skulle finnas vid Temple missade vi.

Imorgon är en väldigt speciell dag: då går turen till RAS MOHAMED, vad sägs om det?

Dag 7

Vi befinner oss just nu på dykbåten och har precis kommit upp från dagens första dyk. Tyvärr blev det lite av en besvikelse. Kanske beror det på våra högt ställda förväntningar. Det var absolut inget dåligt dyk, däremot var resan hit ner till yttersta spetsen av Sinaihalvön något alldeles särskilt. När båten kört från Naama Bay i ca en halvtimme kom ett stort stim delfiner och lekte runt båten. Det var fantastiskt att se dessa pigga och snabba djur i vilt tillstånd! De var otroligt snabba och simmade gott och väl ikapp med båten. Det var verkligen en häftig känsla att stå uppe på båten och titta på dem. Att få dyka tillsammans med dem hade varit ännu häftigare. Just serverar kocken och hans medhjälpare dagens lunch. Vi får färskbakat pitabröd och en underbart god bönsallad. Till det hummus och en annan grönsaksröra vi inte vet namnet på. Stora runda vegetariska köttbullar till och vi njuter i solskenet på däck.

Dag 8

Gårdagens dyk var mycket bra (Far Garden). Nu börjar jag kunna njuta av dyken. Avvägningen fungerar bra och öronen någorlunda. Anders säger att han börjar få lite problem med sina öron.

Dagens dyk var mycket bra. Anders och jag dök sjäva för första gången i Röda Havet. Under andra dyket såg vi en sköldpadda simma under oss! Det är så härligt. Att bara sväva omkring och titta på alla fina färger. På kvällen tog vi en lång promenad och gick och la oss ganska tidigt.

Dag 9

Även om vi sov länge inatt vaknade vi trötta. Vi bestämde oss igår, att eftersom de skulle dyka vi Straits of Tiran idag, så skulle vi följa med. Just nu håller Mohammed och hans assistent på att laga lunch. Assistenten fick skäll igår eftersom han lagat samma mat i tre dagar. Idag fick vi därför potatisk kokt tillsammans med tomat och gurka, stekt kött. Mums.

Andra dyket idag blev en härlig upplevelse. Det var ett drift-dyk, d.v.s. vi hpppade i båten på ett ställe och båten hämtade upp oss på ett annat ställe. Dettta gjorde att hela gruppen dök tillsammans. Vi gick ner och Tim bankade på sin tub. Vad vill han undrade jag, jo på botten låg en haj storlek mindre. Jag vet inte vilken sort, men nu har vi alltså sett vår första haj. Detta dyk skulle dock bjuda på mer. Först den fantastiska känslan av att i ganska snabb takt glida med strömmen förbi väggen full med koraller och fiskar. Det kändes som att sitta och se allt passera revy framför ögonen. Helt otroligt! Senare under dyket såg vi en örnrocka och dyket avslutades med en sköldpadda. Tyvärr var det vårt sista dyk i Röda Havet för den här gången. Sent ikväll går bussen tillbaka till Kairo.

Vi packade väskorna och lade oss på sängen för att vila lite bara. Bussen skulle gå 23.00. 22.50 vaknade jag med ett ryck. Hjälp bussen! Som tur var hade vi lagt oss med skor och jackor på, så vi bara grabbade tag i ryggsäckarna och rusade ut på planen där bussen skulle komma. Ingen buss fanns där, men efter en halv minut taxade den in och stannade. Vi klev lite yrvakna på och den långa resan mot Kairo kunde börja. De 7 timmarna huttrade vi oss halvsovande igenom. Prick klockan 6.00 kom vi in på busstationen vid Abbassiya. Jodå, det stod allt en taxichaufför som mer än gärna ville ta oss in till stan. 20 pund. 15 sa Anders. Det blev 17. Vi bad att få åka till Midan Tahrir för att gå in på Egypt Airs huvudkontor för att boka om biljetterna. Vi har insett att fyra veckor i Egypten är mer lagom än de 7 som vi hade tänkt från början. Just denna januari är den kallaste i mannaminne, säger de, och vi längtar till värmen i Kenya. När vi satte oss i taxin var klockan bara halv sju på morgonen men trots det var Kairos gator nästan lika kaotiska som förut. Vi kom fram till Midan Tahrir med alla tre väskorna i behåll. (Ryggsäckarna och tältväskan hade legat lösa och skumpat på taket i ett takräcke med skrämmande låg kant). Nåväl, där stod vi nu, tidigt på morgonen efter en iskall natt på bussen. Skitiga, trötta och rufsiga. Vad göra? Vi gick in på Nile Hilton och åt frukost! Där i deras dämpade miljö kunde vi gå lös på ett överdådigt frukostbord. Frukter av alla de slag, nybakat bröd och smarriga gifflar. Färska grönsaker, pannkakor med chokladsås. I ett hörn kunde man peka på olika ingredienser till sin omelett. Kocken stekte sedan ett eller två ägg efter önskemål och lade sedan på allt man ville. Enkelt och väldigt, väldigt gott. En sådan Nile-hilton-omelett måste vi bara göra hemma. Efter maten lånade vi Hiltons palatslika toalett för att borsta tänderna mm. En ung städare skurade handfatet bredvid när jag stod och borstade tänderna. Han frågade vad jag hette och när han sedan ville kyssa mig på handen smet jag ut.

Planen var ju nu att köpa tågbiljetter till Assuan i södra Egypten så vi gick ut igen på Midan Tahrir för att försöka ta oss till Ramses Station. Vi kom in på stationen där det redan myllrade av folk trots att klockan bara var 9.30.Så började alltså jakten på en tågbiljett: Läsa guidebok, gå till en lucka, stå i kö, nej de biljetterna säljs inte här, stå i kö igen, trängas, ryggsäckarna knuffar allt och alla, sovvagn 250 pund per person, för dyrt!, gå till andraklass-luckan, sittplats, tåget fullt, nästa tåg på onsdag. PUH. Vi gav upp. Istället började vi leta efter busstationen.. Den skulle ligga bakom järnvägsstationen. Vi frågade några personer på gatan, så att vi kom åt rätt håll. Vi gick över en bro. Gatan blev skitigare och skitigare även med egyptiska mått mätt. Vi tog av till höger där man sade att det skulle vara. Gatan var PACKAD med bilar som stod nästan stilla + en och annan stackars häst med skraltiga träkärror bakom. Ingen hade brytt sig om att asfaltera här så vi klafsade omkring i en hönsskitluktande gegga. Som vanligt tjatade folk överallt på oss: "taxi", "vart ska ni?", "kom och handla här". Efter en stund hoppade en taxichaufför ur sin bil och erbjöd sig att hjälpa oss att köpa biljett. Vi var lite tveksamma, men okej då. I den där stinkande gyttjan hade vi nog inte fortsatt själva. Efter många om och men kom vi fram till en lucka i något som liknade en förfallen skogshuggarkoja. Det var biljettkotoret för bussbolaget som trafikerade sträckan Kairo - Assuan. Vi kunde köpa våra biljetter. Vi gav taxi-chauffören lite bakshish, trots att han faktiskt inte bad om det. Nu hade vi iallafall fått biljetter ut ifrån Kairo och var mycket glada för det. Kairo måste vara en av världens skitigaste städer. Kan det bli annorlunda när folk bara slänger allt skräp och ingen bryr sig om att ta upp det. Vi mår faktiskt illa av den här stan. Eftersom vi nu var hungriga efter allt biljettletande försökte vi hitta en restaurang. Det här var tydligen inte rätt kvarter, för vi lyckades inte. Det slutade med att vi fick äta våra smörgåsar av beduinbröd och stulen mjukost från hotellet i Naama, på en trappa utanför järnvägsstationen. Sedan gick vi in och försökte gå på toaletten. Vi tredje försöket lyckades jag överhuvudtaget komma in. Två egyptiska kvinnor fnissade och undrade vad klockan var (antagligen för att få prova prata lite engelska). När sedan en toalett blev ledig lät de mig gå före dem.

På eftermiddagen satt vi och fördrev tiden på ett kafé på stationen innan det blev dags att gå ner till busstationen i gyttjan. Vi hittade rätt buss tillslut och klev på. Här ville "bagagelangaren" ha en hel pund för att lyfta varje väska och lägga den i bussens bagageutrymme, något som alla resenärer var upprörda över. Tillslut blev bussen full, det fanns egyptier, nubier och cirka 7 västerlänningar. Färden kunde börja. Det här var alltså andra dygnet i rad som vi skulle tillbringa på en nattbuss. Det gav oss trots allt tid att pusta ut och fundera lite på det här landet. Vad som verkligen slagit oss är alla kontraster. Nyss satt vi på Hilton i en dämpad miljö och åt en lyxig frukos. Plötsligt befann vi oss sedan i en illaluktande, slamrig, avgasfylld lerhög till busstation! Helt otroligt! Man undrar vad folk själva tänker om detta. De flesta, eller många iallafall, borde ju veta om att det finns två olika sorters världar? Hur är det då i Indien, där ett regelrätt kastsystem finns? Det är nog tur att vi inte ska åka dit, inte den här gången iallafall. Vi sov bättre den här natten, för det var inte så kallt. Ändå hade vi tagit in ena sovsäcken för säkerhets skull. Ungefär halvvägs stannade bussen i en liten by där det var en vidrig stank, ungefär som ruttna ägg. Men tillslut kom vi fram till Assuan och klev av bussen. Skönt att det hunnit ljusna, för vi tycker det är mycket lättare att komma till ett nytt ställe när det inte är mörkt. Vi gick och frågade på några hotell, men de var redan fulla. Efter en stund hittade vi ett som hade ett enda ledigt rum. Vi bad att få titta må det. Ett superrum! Stort, med dusch och toalett plus en jättestor balkong mot Nilen med utsikt över alla små felukkor och stora Nilkryssare. Vi tog det utan att blinka. Här skulle vi kunna vila ut lite efter de senaste dagarnas resande.

Vi sov några timmar och gick sedan ut på stan. Så fort man kliver ut på trottoaren blir man formligen överfallen av nubier och egyptier som vill sälja båtturer åt en. Vi tänkte åka över till ön Elefantine för att titta på nilometerna och museet. Båtägarna tjatade och tillslut började vi pruta ner till ett rimligt pris. Två smågrabbar seglade oss sedan över till ön. När vi skulle åka tillbaka hade de förstås ingen växel. Mycket märkligt att ingen har växel i det här landet. Det gäller att hålla hårt i småpengarna. Visste ni förresten att den minsta valören på sedlar är 25 piaster, ca 50 öre! När vi hade tittat på museet gick vi in i en trädgård bredvid. En gamma egpytier sprang efter oss och pladdrade på arabiska (förstås) och pekade på alla blommor. Ibland blir man nästan galen på dem, kan man aldrig få vara ifred?! När vi skulle gå ville han förstås ha bakshish, men han fick inget, så han blev tvärsur. Vi gick istället vidare till nilometerna för att på så sätt bli av med smågrabbarna. Sedan började något som skulle visa sig vara ett mycket svårare företag än vi trott: att korsa ön och gå i på lyxhotellet i norra änden för att skicka fax hem.Vi gav oss in bland husen. Skräp, skit, lera, kvinnor i svart, myller av barn, getter och ruckel! Barnen sprang efter oss och tiggde. Vi gick genom smala gångar och över "gårdar". Det var ganska obehagligt för vi visste ju inte om vi måste vända och gå tillbaka igen. Vi kom till en stenvägg som gick ända ut till floden. Skulle vi behöva vända och gå tillbaka förbi alla igen? Men det löste sig, för det satt en ung kille vid muren och han hjälpte oss runt stenarna och klipporna och över muren på utsidan. Vi hade kameran och lilla ryggsäcken dinglande ut över Nilen, men allt gick bra och vi var säkra på andra sidan. Vi gick över en liten glänta där en kille i 10-årsålder satt och bajsade. Sedan gick vi genom odlingar och mötte getter med flickor som vaktade dem. Tillslut kom vi in i en tomatodling och kunde skymta staketet som stänger ute den hemska världen från det fina hotellet och dess gäster. Vi klev upp på trappan till hotellet. Vi var ganska tagna av kontrasterna (igen). Vi gick in på hotellet och skickade faxet till Sverige. Det är konstigt: nyss var vi alldeles för rika och fina, nu är vi för smutsiga och simpla. Det är inte lätt att passa in överallt (om man nu måste det, förstås).

På kvällen mötte vi Jeremy igen (en kille vi träffat på Ramses station) Han undrade om vi ville följa med och dela på en taxi till Abu Simbel. Det ville vi förstås och vi träffade sedan de andra på ett café. Det var Craig, Caren, Keith och vi + Jeremy. Vi skulle åke klockan 4 morgonen därpå så det blir inte mycket sömn den här natten heller! Vi försov oss (troligen därför att vi inte sovit sedan Sinai) och vaknade tjugo över. På vägen till Abu Simbel, 28 mil spikrakt genom öknen, sov vi nästan hela tiden. Utom när vi såg solen gå upp över öknen - mycket, mycket vackert. Framme vid Abu Simbel kunde vi äntligen se de fyra Ramses-statyerna som svenska ingenjörer varit med att flytta undan Assuandammen på 1960-talet. Mycket imponerande. Höga dammen däremot blev lite av en besvikelse. Dessutom var vattenståndet så lågt att man inte såg någon skillnad på Nassersjön och dammen. När vi kom tillbaka till Assuan på kvällen var vi dödströtta och lade oss tidigt.

Dag 14

Jag kommer aldrig ifatt med dagboken! Vi vilade hela dagen igår. På kvällen mötte vi ett gäng som skulle åka felukka nedför Nilen. Det lät bra tänkte vi, bäst att hänga på för det var ju precis vad vi ville göra. Vi åkte förja över till Elefantine för att träffa kaptenen. Det var precis på samma ställe där vi gått över igår, så det kändes lite märkligt. Men nu kändes det helt annorlunda, nu när vi var så många och hade någon vi skulle träffa. Vi gick in på en gård och fick sitta ner på en matta i kaptenens "trädgård". Där blev vi bjudna på te. Tillsammans var vi 14 personer: australiensare, kiwis, engelsmän, amerikaner och vi. Kaptenen var en ung kille som noga beskrev hur det skulle gå till med mat, övernattningar mm. Det skulle ta 3 dagar och 3 nätter till Edfu och vi skulle sova på stranden eller på båten. Jättekul! Dessutom undrade Ahmed (kaptenen) om vi ville vara med på ett nubiskt bröllop ikväll. Det ville vi förstås. Tillbaka till fastlandet och packa ihop ryggsäckarna och sedan över till ön igen för att gå på bröllopet. Inte mycket sömn den här natten heller...När vi kom tillbaka till byn fick vi gå in i ett rum och titta på bruden. Hon och många flickor satt uppradade i ett rum. De var mycket vackra, vi tog några bilder. Sedan gick vi ut och väntade på att det hela skulle börja. Detta var exakt på samma ställe där vi gått förbi för två dagar sedan och vi undrade om någon skulle känna igen oss. Bröllopsfesten skulle hållas i ett "rum" utan tak, med en slags scen och bänkar för gästerna. Vi väntade och väntade och väntade. Ingenting hända. Tillslut kom bandet och började spela. Vi satt där och lyssnade men inget mer hände. Det var sent, vi skulle upp tidigit imorgon igen, så vi måste tillslut ta en båt hem igen och lägga oss att sova.

Dag 18

Vi ligger just nu i våra sovsäckar på en felukka. Vi har färdats i två dagar nedför Nilen nu. Det är mysigt att se gårdar, folk och odlingar glida förbi och att samtidigt kunna fotografera obehindrat. På den negativa sidan är vädret.. Ibland är det rent av svinkallt, men så fort solen kommer fram blir det varmare. Lite trist är det att några på båten röker hash, men det får vara deras problem. Vi seglar på dagarna och lägger till vid Nilstranden på kvällarna. Igår kväll var det stjärnklart och man kunde ligga på rygg i sovsäcken och titta upp på en gnistrande stjärnhimmel.

Dag 21

Äntligen ett bord att sitta och skriva vid! Vi sitter i trädgården vid poolen till ett fint hotell i Luxor och väntar på maten. Detta är lyx! Vi kom fram till Edfu efter 3 dygn på felukkan. Puh! Magen mådde inte särskilt bra efter "felukka-mat" och sittande/liggande ställning i 3 dagar. Men det var verkligen en upplevelse att ha gjort denna resa. Vi betalade Ahmed och hela gänget traskade in mot byn för att få taxi till Luxor. Väl framme letade vi på ett hotell. Efter att ha frusit i tre dygn får man ett rum som är fuktigt och råkallt... Första dagen tillbringade vi med att orientera oss i Luxor och som sagt med att ÄTA. Vi har levt på Ahmeds egenhändigt tillagade grönsaker + spagetti/ris. Gott men lite tjatigt i längden. Nu kunde vi äntligen beställa en rejäl köttbit! På kvällen bestämde vi med de andra att hyra cyklar och åka över till Thebe och Konungarnas Dal följande dag. Vi hämtade ut cyklarna tidigt på morgonen. Det var Heather, Brian, Stewart, Tony, Maggie, Anders och jag. Svårt att klä sig rätt som vanligt. I skuggan är det iskallt och kanske kunde det bli varmt under dagen. Därför valde vi shorts och ylletröja för alla eventualiteter! Först måste man bära cyklarna nedför trapporna till färjan. Där fick vi fajtas med smågrabbarna som ville bära våra cyklar mot bakshish. Ibland blir man bara galen på dem. På färjan fanns det mycket intressant att titta på. Kvinnor i svart med enorma korgar på huvudet. Gubbar med staplar av fruktlådor. Och små killar som vill putsa skor eller sälja någor. (Glöm förresten inte bort skoputsaren på restaurangen, som när vi visade att vi hade gymnastikskor, blev mäkta förvånad och besviken).

Vi klev iland på västra stranden och fick tränga oss förbi åsnor, taxibilar och folk. Biljettkontoret låg ett par kilometer rakt fram. Vi bestämde att vi skulle se Konungarnas och Drottningarnas Dalar och Hatchepsuts tempel från utsidan + Ramsesseum. Hatchepsuts tempel först. Vi körde upp på en väg till höger och fick en super-magnifik utsikt över hela templet. Det är verkligen stort! Hatchepsut var ju unik på många sätt: dels var hon kvinna och farao, dels ville hon inte kriga så mycket utan företog expeditioner till landet Punt (nuvarande Somalia). Den obligatoriska horden av försäljare förföljde oss hela tiden: Köp det! Köp det! Tjat och gnat. De andra visste att om man ställde cyklarna här och gick till fots över berget fick man både en fin utsikt och sparade flera kilometers cykling. Vi tittade på Ramses III, Tutmosis III och en grav vars innehavar jag har glömt. Sedan tog vi en taxi tillbaka och hämtade cyklarna. Tittade på Ramsesseum, ännu en frossa i stenhuggeri av egotripparen Ramses II. Dagen avslutades med ett besök i Drottningarnas Dal. Där var målningarna otroligt väl bevarade. Det är fascinerande att tänka sig att de målades för 3500 år sedan och är så tylliga och vackra än idag.

Efter en intensiv dag med kulturell spis så kom vi tillbaka till Luxor med värkande rumpor. På kvällen gick vi ut och åt tillsammans med de andra och firade Brians 22-årsdag. Idag kom vi till vår fasa på att dia-film nr 6 från Abu Simbel är spårlöst borta! Antingen blev den kvar på hotellrummet i Assuan eller så trillade den ur i felukkan. Tråkigt nog innehöll den bilder från Abu Simbel och soluppgången över öknen bl.a. Vi funderade på hur vi skulle göra. Fadern till hotellägaren hjälpte oss att försöka ringa till hotellet i Assuan. Det finns två telefonlinjer mellan de båda städerna! Bakgatorna i det här landet ser ut som 1500-tal i Sverige och telefonkommunikationerna är som hemma på 30-talet, kanske. Vi ringde och ringde men ingen svarade. Vi tänkte att om de hittat filmen kunde vi be dem skicak den till American Express-kontoret i Kairo. Fortfarande inget svar. Fadern sa då att vi skulle åka till en annan telefon och ringa. Vi fick hoppa in i hans bil och gav oss ut bland hästkärror, bilar och mopeder för att åka några kvarter bort. Där fick vi inget svar heller, då gav vi upp. Gubben tyckte det var bäst att åka tillbaka själva, men vi beslutade att det inte vore värt att offra två hela dagar, minst. Nummer två på dagordningen var att gå till stationen och försöka få tag i tågbiljetter norrut. Men först ville vi besöka Karnaktemplet. Vi tillbringarde flera timmar inne i templet och läste i böckerna för att verkligen veta vad vi tittade på. Mest imponerande är hypostylhallen. 134 jättestora pelare som tidigare (1500-talet före kristus) lyfte upp ett tak. När vi stod och beundrade dem kom en "jelaba-klädd" gubbe fram. Han drog med sig Anders en bit bort för att visa honom en bra kameravinkel! Nu går det snart för långt! Att vuxna människor vill/måste sänka sig så lågt så att de försöker sälja en fotovinkel i ett tempel! Detta hände flera gånger. Ett par gubbar uppe vid läktaren till sound-and-light-föreställningen vinkade åt oss att komma upp för att ta kort. Mot betalning förstås... Tillslut gick vi ut ur templet. Vi beslöt att gå genom stan för att få lite bra bilder. Det är helt otroligt. Man tittar in genom en öppen dörr och upptäcker att man står och ser in i någons hem. Det är ofta halvdunkelt, trampat jordgolv och fruktansvärt skitigt. I ett hörn kanske det står en säng med ett smutsigt, trasigt överkast. Det påminner mycket om min morfars gamla ladugård hemma. På trottoarerna får man väja runt åsneskithögar, hushållssopor mm. Mitt uppe i alltihop har en gatuförsäljare brett ut sitt skynke med hårshampo, tvålar och "50-talskammar". Lägg sedan till ljudet. Taxibilar + vanliga bilar som hela tiden tutar. Åsnors och hästars hovar. Getter som går lösa mitt i alltihop. Ungar som vill ha bakshish. Försäljare, kuskar, taxiägare, café-och restaurangägare som formligen kastar sig över oss och vill att vi ska handla av dem. På bestämda tider dånar sedan muezzin ut bönetimmarna, så att alla andra ljud dränks för en stund. Jag försökte beskriva en gatuscen, men har ändå inte fått med mer än hälften, säkert. Lukterna ja, det luktar avgaser, hästskit, nybakat bröd, kryddor, grillat kött, ruttna sopor, piss, damm, hönsskit och frukt. --- Lite bilder fick vi nog av det "riktiga" Egypten, att ta fram när vi kommer hem till Sverige och gnäller över någon struntsak.

Nu gällde det alltså att försöka få tag i en tågbiljett norrut, mot Kairo. Med fasa tänkte vi på förra gången vi försökt köpa biljetter. Arroganta, ignoranta, statligt anställda egyptier måste nog ha utbildats i specialskolor för att kunna bli så otrevliga och ohjälpsamma. Övriga innevånare går oftast mycket bra att ha att göra med med ovanstående släkte har vi inte mycket till övers för. "Det finns ingen biljett", "Tåget fullt", "Tåget går inte" fick vi till svars de få gånger gubben i luckan hade lust att titta upp och avbryta samtalet med sin kollega. Vi gav upp igen. Gick till busstationen istället. Vi hade faktiskt tänkt att vi skulle prova på att åka tåg i det här landet, men det ser mörkt ut. På busstationen träffade vi en kille från "turist-hjälparkåren" (en frivillig organisation som gratis, observera gratis, hjälper turister att hitta rätt mot att de får prata lite engelska). Han sade att det gick en buss vid 18-tiden. Det skulle betyda att vi måste kliva av i Beni Suef vid 3-tiden på morgonen, inte kul. På väg mot Kairo hade vi tänkt besöka Fayum-oasen som ligger några mil in i landet från Beni Suef. Därför beslöt vi att göra ett sista försök med tåget, som skulle passera några timmar senare. På Luxors järnvägsstation träffade vi en student som var villig att sälja sin biljett till oss. Nu gällde det bara att hitta en biljett till. Jodå, efter en stund kom det fram en annan student som hade biljett till samma tåg och samma vagn. Vi köpte dem. Kruxet var bara att tåget avgick om två dagar, så vi skulle bli kvar här längre än vi tänkt. Okej, tänkte vi, hellre Luxor än Kairo. Vi kunde ju alltid passa på att göra lite inköp och drista oss till att försöka skicka hem sakerna med post.

Dag 22

Till vår stora fasa upptäckte vi imorse att resecheckarna och en del av kontanterna i USdollar är spårlöst borta. (För att gardera oss på ställen utan uttagsautomater har vi också med resecheckar). Vi vet inte när detta kan ha hänt. Allt vi vet är att vi hade med dem när vi kom till Assuan. Det vi kunde göra nu, var att gå till American Express-kontoret i Luxor och anmäla dem försvunna. Där var de mycket vänliga och trevliga mot oss. De lovade att spärra checkarna och sade att vi troligen skulle kunna hämta ut nya i Kairo. Vi gick ut för att handla de saker vi tänkt. När vi köpt de papyrusbilder av killen vi pratade med igår upptäckte vi förstås att det inte alls var som han sagt "att posten öppnar imorgon klockan 8". Jaha, då får vi bära grejorna (inte mycket iochförsig) och försöka skicka dem från Kairo in sha'Allah. Nu sitter vi iallafall och suger på en Cola (mycket läsk blir det) och väntar på att tåget ska gå. Vi erkände för ett par amerikanska tjejer att, "jo, det ska faktiskt bli skönt att åka ifrån Egypten". De kom från Kenya precis och sade att där är det varmare och man blir inte så "uppvaktad" av försäljare, tiggare och taxichaufförer som här.

Dag 24

Då har vi slagit honom då! Min bror Jörgen alltså.Vi sitter just nu och kurar i vårt husrum för natten à 7,50:- per person. Vadet gällde att vi skulle hitta nattlogi för högst 15 kronor. Därmed har vi slagit hans "rekord" från Peru för några år sedan. Rummet som sådant har inga större fel. Två stora sängar, plankgolv med en sliten trasmatta + en minimal balkong ut över gatan. Standarden/ renheten är ungefär som morfars gamla drängstuga som vi sov över i som barn, men det var det värt för att vinna vadet. "Toaletten" ute i korridoren kanske vi inte ska prata om.

Hotellet ligger alltså i Fayum-oasen. Hit kokm vi i morse/förmiddags genom att kliva av i Beni Suef som planerat. Efter lite irrande och frågande (inte många kan engelska) så hittade vi busstationen. Vi hade tur för minibussen skulle just gå. Det var ca 4 mil och en av passagerarna hjälpte oss och pratade med oss. När vi sedan gick av i Fayum följde han med oss, vi förstod aldrig om han skulle åt det hållet. Han visade oss på hotellet och när vi installerat oss gick vi ut och åt en rejäl lunch. Sedan letade vi reda på busstationen för bussarna mot Kairo. Efter mycket om och men hittade vi den och lyckades faktiskt enkelt köpa biljetter till Kairo imorgon kl 15.00. Sedan gick vi ut för att titta lite på stan. På hemvägen kom vi på att vi borde köpa ett stearinljus att värma upp rummet med. Det var ett riktigt test i ordlös kommunikation, för nästan ingen kan engelska här. Tillslut löste det sig när vi bad att få låna papper och penna och helt enkelt ritade upp ett stearinljus! Godnatt, nu kryper vi ner i våra goa sängar, sovsäckar alltså.

Dag 27

Vi gick upp tidigt imorse för att hinna ta en servicetaxi till Senhur och försöka ta oss upp till Birket Quarun, sjön i oasen. Vi fick hjälp av en "guide-kille" att hitta rätt. En service-taxi är en liten skåpbil för 12 passagerare på bänkarna utefter sidorna. I Senhur bytte vi taxi för att komma fram till sjön. Vi klev av på stranden av sjön, där man tydligen kan bada om somrarna, för det fanns ett par hotell och en strandrestaurang som starkt påminde om filmen "Bagdad Café". Vi satte oss en stund på de färgglada stolarna och njöt i solgasset. Sedan gick vi vägen tillbaka för att kunna ta lite bilder av oasen. Det är härligt att se lite gröna färger igen. Vi satte oss ner i vägkanten och åt vår matsäck. Folk som åkte förbi tyckte nog inte att vi var kloka: två rika västerlänningar som sitter i diket och äter! Tillslut blev det faktiskt för varmt att gå, så vi vinkade ner nästa taxi och åkte med till Senhur och Fayum igen. Som avlslutning på dagen åt vi lunch à 6:- på en "läbbig" restaurang där det bara fanns egyptier. Förresten, under det dryga dygnet i Fayum mötte vi inte en enda turist. Igår köpte vi ju biljetter till Kairo-bussen så vi tog våra ryggsäckar (som vi med stor möda fått ägaren till hotellet att förstå att vi ville låsa in under dagen) och gick till busstationen. Vi visste båda vad vi hade att vänta. Kairo... Nåja, nu visste vi ju mycket mer än första gången, så det kunde ju inte gå alltför illa. Vi klev av vid Ramses Bridge och gick mot Midan Tahrir. Vi tänkte försöka få tag i ett billigt rum runt Midan Talat Harb. Redan vid de tidigare bersöken i Kairo har vi inte kunnat gå förbi den gatan utan att få en ettrig kille i hasorna. En kille som kommer fram till oss och frågar: "Where are you from?" "Which country?" "Where are you going?" "Can I help you?" "I know a very cheap hotel" etc etc. De helt enkelt kastar sig över oss så fort vi närmar oss torget. Mycket riktigt, hände detta idag också när vi gick förbi. Ibland blir man arg, eller säger ingenting, eller bara skrattar. Vad ska man göra? Vi fick iallafall ganska snabbt tag i ett rum på 5:e våningen. Killen som "haffade oss" på gatan verkade ovanligt snäll och trevlig så vi följde med honom för att se på rummet. "Hotellets" ägare skulle däremot kunnat vara stand-in åt Frankensteins monster eller någon lika trevlig. Vi döpte den snälle till "Manuel" eftersom han var så liten och vi kom att tänka på betjänten i Faulty Towers. Rummet var lite finare än det i Fayum, men bara lite... Toaletten i korridoren var faktiskt en riktig toalett med badkar, även om det var gräsligt fult. Men vad kan man begära för det priset? Enda kruxet var att "Monstret" hela tiden gick och stängde av varmvattnet för oss.

Dag 29

Vi började dagen med att gå ner till en restaurang som serverade frukost. Där fick vi en antydan om att dagen skulle bli en av de där hopplösa i Kairo... Vi satt och åt av vår frukost när en av servitörerna frågade om vi ätit färdigt. Nej, vi hade ju knappt börjat! När en till kom och frågade samma sak (Anders satt med en smörgås i högsta hugg) så blev jag riktigt arg. Jag tog koppen, drack ur teet och dunkade den i bordet intill! Då visste vi inte att resten av dagen skulle gå i ungefär samma spår.

Vi gick sedan till American Express kontor och började processen med att få ut nya resecheckar. Efter någon timme hade vi dem i handen och nu var det hög tid att åka ut till Gizee och pyramiderna. Vi klev av bussen och kamel- och hästägarna vittrade villebråd. "The pyramids are closed, you have to ride a horse outside" Ha! tänkte vi, det tror vi inte alls på, så vi fortsatte. Mycket riktigt var området visst öppet. Vi fick höra av Manuel senare att de menat att området är stängt för åsnor och kameler, inte om man bara vill gå in. Det var bara ett försök att lura turister att det var stängt, alltså. Vi frågade vakterna om det var öppet. "Ja då", sa en av dem och började följa efter oss. Till slut blev vi irriterade (inte första - inte sista gången idag) och frågade varför han följde med oss, om vi behövde en vakt när andra inte hade det. "Ticket ticket" sa han bara och fortsatte. Till slut kom Anders på idén att fråga hos turistpolisen om vi verkligen behövde honom efter oss. Vi förklarade att vi var trötta på alla dessa bakshish-gubbar. Då röt han, turistpolisen alltså, åt killen att lämna oss ifred. Skönt! Vi gick ner till biljettkontoret och löste biljetter för pyramiderna utifrån och Cheopspyramiden inifrån. Sedan kunde vi i egen takt och alldeles ensamma strosa omkring och beundra dessa underverk. Jag var väldigt glad att äntligen vara här. Det är fullkomligt obegripligt enormt att tänka sig hur de kunde bygga detta för 4500 år sedan! Detta är en av höjdpunkterna på resan hittills, tycker jag. När vi sedan skulle gå in i Cheops-pyramiden var friden till ända. Det hade stått att pyramiderna stängde kl 17.00. Klockan var nu 16.10 och de hade redan stängt. Vi krävde att få pengarna tillbaka. Gubben vägrade. Vi stod och tjatade med honom en stund, men sade sedan att "då går vi till turistpolisen". "Ja, gör det, ni" sa han och såg nöjd ut. Sagt och gjort. Till vår glädje /förvåning hjälpte de oss. Det hängde mycket prestige i luften innan gubben motvilligt fick ge oss pengarna tillbaka. Gissa om vi var nöjda! Vunnit över en äkta statsanställd egyptier! Det började bli kväll och vi rök ihop med ett par bakshish-gubbar till som försökte få oss att betala pengar, därför att vi hade gått på en gatstump man inte fick gå på etc. Slutknorren på dagen kom när vi skulle gå ut ur området, förbi killen som vi låtit köra iväg tidigare. De fick för sig att det var förbjudet att gå ut genom den gluggen i repet som stängde gatan för trafik. Vi skulle prompt gå ut 2 meter till höger! Vi hade precis träffat ett par från Holland och vi gick ut samtidigt med dem. Jag bara gick, jag orkade inte käfta mer. De andra tre höll på en stund innan de också gav upp. Vi åkte tillsammans tillbaka till Kairo och eftersom vi alla var hungriga visade de oss till ett ställe där vi åt en alldeles utsökt grillad kyckling. De skulle vidare till Assuan och lovade att fråga efter vår filmrulle. Kvällen avslutades i lugn och ro med en kopp te på ett inhemskt kafé. PUH vilken dag!

Dag 30

Min födelsedag! Vi firade med att sova riktigt länge. Sedan gick vi till ett bageri och köpte härlig, nybakad, honungsdrypande konafa. Ägaren var en gammal egyptier som inte kunde någon engelska. Till slut förstod han att vi ville äta vid bordet i affären och att vi ville ha te till bakverken. Han ordnade det på så sätt att han bad en springpojke hämta två koppar te från te-stället på andra sidan gatan. Så kunde vi sitta vid hans bord och dricka vårt te och samtidigt äta detta ljuvliga fikabröd. På eftermiddagen åkte vi upp i Cario Tower och tittade på den enorma 15/20-miljonersstaden från ovan.

Dag 31

Loppbetten kliar! Antagligen blev vi loppbitna på det billiga hotellet i Fayum. En del får man visst stå ut med för att vinna ett vad... Vi duschade och gick ut och åt en försenad födelsedagsmiddag på Hilton. När man sitter där innanför deras nyputsade panoramafönster och med lite ansträngning kan skymta Midan Tahrir utanför, undrar man igen hur de rika här tänker. Bara en sån sak: hur kan de åka taxi i den här stan utan att bli besudlade med fulhet. Det finns nämligen knappast några vackra taxibilar här. Så fort vi/de går ur denna konstgjorda glasbubbla av lyx och renhet står man ju ute i skiten! Vi kan inte riktigt släppa det där med kontrasterna i den här stan. Värst var nog ändå Elefantine. Innan vi lämnar Kairo måste jag helt enkelt berätta om snubben vi "träffade" när vi skulle köpa vatten, eller rättare sagt, när vi hade tänkt köpa vatten. Vi frågade en ung gatuförsäljare om han hade vatten. "Nej, men ta gatan ner till vänster", medan en annan kund, sedemera döpt till Sscchlatt-Harb, undrade om vi ville ha tag i vatten, med ett fånigt sluddrande av ordet "water". Trötta som vi var på alla "hastlers" lät vi honom ändå peka, för det verkade som han visste var det fanns vattean. Vi var helt slut efter en dag i Kairo och väldigt törstiga. Vi gick gatan ner åt det håll den första killen pekat. Vår "förföljare" gjorde inga antydningar om att hjälpa till. Vi frågade "Vet du var det finns vatten?" "Vatten" sa han undrande, "Vatten finns att köpa var som helst". Jaha , tänkte vi, varför håller du på och springer efter oss då??? När vi kom tillbaka till hotellet lagom till nyheterna klockan åtta, ännu tröttare och fortfarande törstiga, visade det sig att monstret sov så Manuel vågade inte slå på teven.

Det är sista kvällen i Kairo. Flyget till Nairobi går kvart över tolv ikväll. I väntan på att åka ut till flygplatsen gick vi till "kycklingstället" och åt av det ljuvliga maten en gång till. När vi hade betalat och skulle gå fick vi se hur killen som stod utanför restaurangen, vid själva grillen och vars uppgift tydligen var att dela på de färdiggrillade kycklingarna, tog den stora kniven han brukar använda till just detta och skrapade av ett centimetertjock lager skit från sin skosula... Vi hade lite tid över så vi gick till "konafastället" och lyckades även denna gång få över två koppar te. Sedan gick vi upp till hotellet, samlade ihop våra ryggsäckar och tog en taxi ut till flygplatsen. Det ska bli skönt att komma till värmen längre söder ut, helt klart.

Dag 36

Värmen är kompakt. Det riktigt dallrar i luften, men vi njuter i fulla drag och bara suger åt oss efter kyla i Egypten. Vi sitter under ett halmparasoll i campinglägret i Masai Mara, Kenya. Vi har just kommit hem från en morgonsafari i parken. Det är så fantastiskt att man tror man drömmer. Jag blir helt yr av skönheten hos landskapet och djuren! Det är precis om att dyka. Det är så vackert! För att nämna de mest spektakulära djuren vi sett hittills (vi kom hit igår från Nairobi): två lejonflockar, en gepard, giraffer, zebror, hyenor, gnuer, vattenbufflar, sköldpaddor, en elefant, maraboustorkar med mera med mera. För att inte tala om landskapet: Böljande berg, gräs som ser välputsat ut, akasior som breder ut kronorna mot himlen, stora kaktusar och dessa vidder. Detta kräver bilder för att kunna förstås.

Jag har inte hunnit skriva något sedan vi kom till Nairobi. Vi har inte gjort så mycket utan vilat ut från Kairo. När vi landade tidigt på fredagsmorgonen träffade vi några amerikaner som vi delade minibuss med in till stan. Ena familjen träffade vi redan på flygplatsen i Kairo och vi började genast diskutera att åka på safari tillsammans. Vi gick av vid Latema Road och fick hotellrum allihop. Anders hade väldigt ont i sitt knä så jag följde med Tony och Rich ut på stan för att ta ut lite pengar. Jag ville inte gå själv första dan, men det verkar lugnt här. Här är mycket lättare att uträtta saker: man kan gå mellan posten och banken. När man tittar ut på gatan ser man övervägande svarta människor ändå är det svårt att hänga med i resandet och fatta att vi verkligten bytt land. Hur ska det då vara för dem som reser fortare än vi? Nåväl, det tog ett par dagar att bestämma safari och vi tog det lugnt. När avresedagen var inne fick vi lämna våra värdesaker i säkert förvar på deras kontor och startade så resan från Nairobi och ut på landsbygden. Utefter vägen stod folk och sålde läckra och ovanliga frukter. Något man snabbt slås av är att folk går längs vägen överallt, trots att man inte ser några hus på ens i närheten. Vi stannade på ett ställe och beundrade utsikten över Riftdalen. Det var långt att åka, så det tog hela dagen för vägen var bitvis mycket dålig. Till sist kom vi alltså fram och fick en snabbtur i parken, som jag nyss berättade om.

Att duscha i bushen: Jag har just tagit en dusch här ute och ska försöka beskriva hur det var. Duscharna ligger till höger om matsalstältet. De består av en träställning med svart plast uppspänt, vilket bildar tre bås. Där står man alltså, ute i naturen. Plasten fladdrar i vinden, den afrikanska himlen bildar taket och solen värmer gott medan man duschar i vattnet som känns kallt, men som är riktigt behagligt.

Safaritur nr 2. Denna tur blev lika bra som tidigare idag. Först såg vi skymten av en gepard. Sedan såg vi en hjord elefanter och en stor flock lejon! Fina, fina bilder. Det här är helt fantastiskt! Det kostar en hel del att åka på safari, men det är värt vartenda öre! En av höjdpunkterna i livet, helt klart.

Dag 37

Vi är nu i Nakuru och har fått varsitt enkelt hotellrum. Gårdagens förmiddagstur blev mycket lyckad. Vi såg bl a noshörningar, elefanter, mer lejon, babianer, flodhästar mm. Vi åkte tillbaka till campen och fick lunch. Lunch och lunch förresten, ja, det går förstås att äta, men är inte jättegott. Oftast är det massor med ris och en slags gryta med potatis och morötter och lite lite kött. Men som sagt det går bra att äta och man blir mätt. Gårdagens tur blev inte lika lyckad. Vi såg två lejonhonor som var på väg att jagag, men eftersom det fanns minst tio safaribilar runt dem, fick de bara ligga och vänta. Tänker man efter så inser man att de är ganska hysteriskt. Ett stort antal safaribilar är i parken varje dag. När några bilar samlats på ett ställe, så förstår de andra att något är på gång och med ens står 8-10 bilar och tittar på samma ställe. Det är ju visserligen bra, för det gör att man får se mycket, men lite hysteriskt är det nog. På kvällen satt vi länge vid lägerelden och lyssnade till stämningsfull gitarrmusik.

Dag 38

Dagens första mål var Lake Bogoria och Lake Baringo med sina hundratusentals flamingor. Fåglarna är beroende av de blågröna alger som finns i dessa sjöar och just nu är de flesta av dem vid Lake Bogoria. Vilken härlig syn! Tusentals och åter tusentals fåglar trängdes längs strandkanten. Vi tog massor med bilder på den böjljande rosa mattan. Det finns heta källor vid sjön och Ben, vår chaufför, kokade ett ägg i det bubblande vattnet. Vi stannade vid sjön och åt en picnic-lunch. Sedan åkte vi till Lake Baringo där vi nu slagit läger inför natten. Vi har ju med vårt tält ända hemifrån och bestämde att slå upp det istället för det tält som safarifirman hade åt oss. Nu sitter vi i tältgluggen och ser ut över sjön och betraktar några flodhästar som ligger och dåsar i vattnet, några meter ut. Ben berättade att på nätterna går de upp och betar av gräset så man kan hör dem genom tältduken. Det blir spännande!

Dag 39

Strax innan det blev mörkt den kvällen vid Lake Baringo kom en krokodil upp på land. Där låg han och gapade och en katt kom förbi. Alla undrade vad som skulle hända. Katten gick fram en bit och tittade förvånat på krokodilen. Antagligen förstod inte katten att krokodilen var ett levande djur: det hände ingenting och sedan gick katten därifrån. Vi kröp in i tältet för att sova och vaknade några gånger av att flodhästarna lufsade omkring strax utanför tältduken. Tänk att ligga i tältet med bara myggnätet som "vägg" och titta på några fridfullt betande flodhästar! Ibland hör man deras grymtande och snörvlande. Detta tillsammans med alla övriga ljud: syrsor och massor av olika fåglar. Det är svårt att fatta att allt detta verkligen finns!

Igår hann vi inte med någon safari, för bilresan till Samburu tog hela dagen. Vi åkte i kanske 8 timmar på väldigt dåliga vägar. Mitt på dagen är det otroligt hett, så ska man ut och göra någonting för man röra sig i slow motion. Under vägen slog det upp en stor sten under bilen mitt ute i ödemarken. Kul, tänkte vi. Tänk om vi blir stående här ute i hettan med en trasig bil. Tydligen blev det en skada på oljetråget, men det höll tillräckligt med olja ända fram. På eftermiddagen /kvällen skulle vi ha åkt på en safaritur, men Ben måste laga bilen. Istället satt vi på lodgen och väntade på leoparden som man lagt ut mat till i ett träd. Den kom punktligt och tog köttet och hade sin unge med. Vi hade riggat upp kameran och kan ha fått någon bra bild, trots att det var väldigt mörkt. När vi skulle gå tillbaka till lägret hade grindarna stängt så vi kunde inte åka ut. Det var förbjudet att gå ute i buschen efter kl 18.30, men vad skulle vi göra.Vi travade stigen fram i den afrikanska natten. Det var kolmörkt, syrsorna surrade och vi var lite skraja. Vi kom dock fram till tälten utan att ha blivit attackerade av lejon eller andra djur.

Dag 40

Imorse gick vi upp tidigt och fick en kopp te innan vi gav oss ut på dagens första tur. Det är inte lika mycket djur här som i Masai Mara, men vi fick se den retikulerade giraffen, stora elefanter, lejon, strutsar och olika sorters antiloper mm. Under dagen gjorde vi tre turer men lyckades inte se någon leopard eller gepart som alla hade hoppats på. När vi satt i lägret på eftermiddagen hände något intressant. Jag hade tagit ut ett kexpaket som stod i mitten med oss sittande i stolarna runt omkring. Plötsligt kom en stor babian och snor hela paketet! Han får nästan springa omkull mig för att komma fram! Innan någon hann reagera hade han försvunnit in i skogen med mina kex! Inte nog med det, en stund senare kom en mindre apa, satte sig i lugn och ro och drog upp dragkedjan till ett av tälten! Vi rusade emot tältet och skrek åt babianen och det var först när vi var ett par meter ifrån honom som han gav upp och lommade in i skogen. Här får man tydligen hålla i grejorna och låsa tältet med hänglås!

Vi lade oss tidigt den kvällen. Värmen är kompakt, lika tät som nattmörkret, så man får röra sig långsamt även på kvällarna. När man ska sova på kvällarna behövs nästan öronproppar för grodorna vid floden har tydligen en tävling med zikadorna ifråga om ljudnivå. Det är iallafall en sagolik känsla att ligga och lyssna på Afrikas ljud.

Dag 41

Vi gick även idag upp tidigt för att åka på en sista game-drive. Tyvärr ville inga geparder eller leoparder visa sig nu heller. Men man ser mycket annat fint, dock är det inte så tätt mellan djuren som i Masai Mara där man hela tiden ser mängder med djur. Efter att tälten packats ner gav vi oss av mot Mount Kenya. Först måste jag dock berätta om "kostnärerna". Sent igår kväll kom en jeep med en kille och en tjej och slog upp ett tält bredvid oss. Imorse när vi skulle åka kom hon ut och började spänna upp en du på en ram och rörde i färgburkar. Medan hon höll på med detta roade sig babianerna med att stjäla hennes mat. Vi hjälpte henne att jaga iväg dem (de är faktiskt rätt stora) men vi måste ju åka så vi sa flera gånger till henna att låsa in grejorna i tältet åtminstone. Det gjorde hon inte utan hon sprang hela tiden mellan färgerna och tältet och försökte jaga bort dem. Sedan måste vi ju åka och lämna henne till sitt öde. Var kille höll till vet jag inte. Jag skulle iallafall inte vilja vara ensam med så många apor. (Innan vi åkte skulle jag gå på utedasset i backen, men var tvungen att vända då en stor babian satt i vägen och vägrade gå ur vägen).

Dagens mål var Mount Kenya. Vi kom fram vid 2-tiden och fick lunch. Sedan skulle vi gå och titta på MauMau-grottan. Trodde vi. (Grottan är berömd för där höll de tre stammarna som kämpade i frihetskrig mot britterna till från 1952 till 1963). Det visade sig nu att vi måste betala för att få gå dit. Det hade safarifirman inte sagt ett ord om! Vi protesterade, så Ben fick gå och ringa sin chef. Det blev bestämt att de skulle betala för MauMau-utflykten, men sedan skulle vi strunta i att klättra upp (en bit) på Mount Kenya. Guiden vi skulle få för MauMau kom och vi började gå de 6 kilometrarna dit. Ibland ser skogen nästan ut som i Sverige. Till slut kom vi fram till grottorna som egentligen är en stor klippa plus en mindre. Här gömde sig alltså motståndsrörelsen i 11 år. Vägen tillbaka gick mycket fortare, vi måste skynda oss för det hotade att börja regna.Vi kom tillbaka lagom till kvällsmaten och gick och lade oss tidigt.

Dag 42

Vi plockade ner lägret och åkte mot Nairobi, dit vi kom redan kl 11. Klockan 13 skulle vi samlas på deras kontor för att åka ut till Bomas of Kenya, där man visar upp olika stammars dräkter och byggnadssätt. Vi gick runt och tittade på hyddorna utanför innan danserna började. När det hela var slut skjutsade Ben oss tillbkaka till hotellet på Latem Road. När Anders och jag satt i "cafeterian" på Iqbal kom Tony och Rich och pratade en stund. De bestämde att vi skulle komma upp till dem senare och äta jordnötssmör. Vi hade pratat om det på safarin, och vi ville gärna pröva vad detta är som alla amerikaner älskar så. Dessutom är Tony och Rich mycket trevliga gossar i 35-40-årsåldern.

Dag 43

Vi bor nu på Iqbal, ett mycket enkelt hotell på Latema Road, vilket mycket länge varit ett populärt tillhåll för travellers. Vi har fått ett pyttelitet rum med utsikt över Latema Road. Rummet ligger i väster så på kvällen är det verkligen hett. Idag ska vi uträtta en del ärenden på posten, gå till ambassaden och till American Expresskontoret. Men först kommer Tony och Rich upp en stund för att smaka på Karkadé (hibiskusthé från Egypten).

Dag 49

Jag sitter nu och väntar på Anders som har gått till banken. Jag ska försöka ta alltihop från början. I lördags kväll klev vi på bussen i Nairobi mot gränsen till Uganda. Vi hade nog planerat att åka tidigare men det var så mycket att göra och ordna i Nairobi först. Bl.a. tog det oss en hel dag att köpa trägiraffen och elefanterna och en hel dag till att skicka hem dem och skicka tältväskan till Australien.

I fredags åkte vi ut till Nairobis Nationalmuseum och ormparken och på lördagen åkte vi till Orphanaget och Nairobis Nationalpark. Så nu har vi iallafall gjort lite av det man "måste göra" i Nairobi.

Natten på bussen var ungefär som en natt på en buss brukar vara. Vi trodde vi sett det värsta i Egypten vad beträffar övriga passagerares trängande och krånglande. Som tur var kom vi in först och kunde sitta och titta på när de brottades med varandra och med bagaget. Till slut var alla klara och gången var fullproppad med grejor. En stackars liten kille fick stå/sitta ovanpå grejorna hela natten. Jag tyckte synd om honom och gav honom några kakor.

Vi kom fram till Busia på morgonen och ställde oss och borstade tänderna utanför tullkontoret. Sedan gick vi ut ur Kenya utan problem. När vi skulle gå in i Uganda kom vi först till ett ställe där de skulle se våra pass. Sedan sa de åt oss följande: "Gå först till den hyddan där borta, sedan till skjulet bredvid och sedan till det här huset!". Det var verkligen en riktig hydda vi först skulle gå till. Där satt en gubbe och förde in namn och passnummer i en bok. Sedan var det den vanliga immigrationsproceduren och dekl. av valuta. Medan vi väntade på att papper skulle fyllas i satt vi och tittade på kulhålen i plåtskjulets väggar.

Vi gick vägen in mot samhället. Frågade efter en bank. Blev "överfallna" av killar som ville växla. Vi visste att kursen var 1 på 765 och här bjöd man mycket mindre så vi struntade i dem (vilket vi inte skulle ha gjort...). Banken var dock stängd. Jaha, tänkte vi, det var just snyggt. Men det ordnar sig väl vid matatun. När vi kom fram dit och tog plats i en taxibil som skulle till Jinja vid Viktoriasjön så kom det fram fler killar som ville växla. De erbjöd fortfarande långt mindre än bankkursen, så vi försökte vänta ut dem. Kanske hade vi fått fel uppgift av amerikanerna?

Taxin blev iallafall full och vi körde. Vi hade fortfarande inga Ugandashilling, men tänkte att vi ger honom en 5dollar-sedel som betalning. Det motsvarade ungefär kostnaden. Färden susade fram genom böljande kullar och odlingar (de kör rätt friskt). Under vägen fick vi stanna i sex eller sju poliskontroller. Oftast var de intresserade av de övriga passagerarna (alla andra var svarta) men en gång frågade de vad som fanns i våra ryggsäckar. Jag sade att det var kläder, sovlakan och personliga saker. Man ska förstås akta sig noga för att säga hur många kameror, bandspelare och film man har med sig. De lät oss iallafall åka.

När vi var nästan framme i Jinja stannade bilen. Slut på bensin. Chauffören liftade iväg med en bensindunk i handen och kom snart tillbaka på en cykeltaxi. Vi kunde åka igen. Vi hade alltså bestämt att åka till Jinja för att kolla färjan till Mwanza i Tanzania. Vi kom fram och betalade taxin. Frågan var nu: hur skulle vi hitta pengar? Vi kollade banken men den var förstås stängd. Vad skulle vi göra? Vi hade inte ätit mer än ett par kex till frukost. Klockan var nu 12 och vårt vatten var nästan slut. Det var stekhett (tack och lov för hattarna vi köpt). Svetten riktigt forsade i pannan och på ryggen. Ryggsäckarna kändes som bly. Vi lovade varandra att aldrig mer åka in i ett nytt land på en söndag. Vi gick in i ett par affärer för att fråga om de ville växla. "nej" eller "1 på 500". Vi gick ner mot färjan för att uträtta det vi kommit hit för. Det fanns ett tullkontor och vi frågade om färjan. "Nej, den rätta gubben är inte här än, försök imorgon". Jag överdriver inte om jag säger att humöret var lågt. Vi var trötta, hungriga och vansinnigt törstiga. Vi frågade om det fanns något drickbart vatten i närheten. "Jo, det finns en kran, men vattnet kan vara smittat av tyfoid". Muntert värre, eller hur?

Vi satte oss ner och kom på att vi hade en liten chokladbit kvar sedan Nairobi. Den var nu i flytande form, men ack så god. En gubbe som suttit och vrålstirrat på oss i fem minuter frågade vad vi kallade det vi åt på. "Koskit" sa vi på svenska för vi var inte så glada just då. Till slut beslöt vi oss för att gå tillbaka. (Innan dess hade jag gått över till de två färjorna som låg där men fått svaret att de inte tar passagerare).

Vi försökte ta en genväg men stod plötsligt mitt inne i en "negerby". Det var dessa runda hyddor man ser överallt. Ungarna och kvinnorna storstirrade på oss och vi sa några "jambo" innan vi hittade vägen ut igen. På vägen ner till färjan hade vi hört körsång från en kyrka och vi kom på idén att vi skulle gå i där och fråga om vatten. Det kom ut en gubbe och vi sa vad vi ville. Då sade han att vi skulle gå till prästgården, så skulle prästen hjälpa oss. Sagt och gjort. Vi knackade på och han öppnade. Där stod vi svettiga och slut och bad prästen om vatten! Han fyllde vår arméflaska med härligt kokt avkylt vatten. Vi pratade en stund med honom och tackade sedan för vattnet och gick tillbaka mot "stan". Något vi lärt oss vid det här laget är att alla problem löser sig alltid på något sätt, man vet bara inte när och hur.

På vägen tillbaka till stan gick vi in på något som såg ut som ett hotell för att pröva att växla. Det ville de inte men vi kom på idén att stanna i Jinja över natten, växla pengar på måndagmorgonen och åka vidare mot Zaire. Vi hittade ett annat hotell, Anders gick in och skrev in oss och kom ut med en hel bunt pengar! Nu kunde vi äntligen få mat! Det tog oss lång tid att hitta ett matställe, för Jinja är ju inte precis någon turistort. På vägen tillbaka gick vi förbi en död hund som låg uppsvälld och full med flugor på gatan. Vi gick hem och duschade och la oss.

Dag 51

Den här resan är bara strulig! Av misstag räknade vi fel på hur mycket pengar vi behöver till gränsen (det är ju förbjudet att föra ut pengar ur landet här också, så man måste försöka få det att stämma så bra som möjligt). På vägen mellan Kampala coh Mbarara kom vi på räknefelet. Frågan var igen: vad skulle vi göra? Vi klev ur matatun och diskuterade hur vi skulle göra. Klockan var sex på kvällen och vi hade ingen lust att sitta i 1-2 timmar till och komma fram till ett nytt ställe i mörkret. Så vi stannade och sov på Church of Uganda Hostel ---- hopp i dagboken, det går nämligen inte här att beskriva ett och annat på detta lilla hotell ----

Dag 52 Kabale Uganda

Nästa dag gick vi till matatustationen och fick ganska snabbt plats i en bil som skulle till Kabala i västra Uganda, bara några mil från Zaire. Efter ca 1 timme kunde vi åka (fullt normalt här, ingen åker förrän fordonet är sprängfullt. Ett par mil från Kabale stannade bilen, därför att bensinen var slut. Efter många om och men hejdade chauffören en av de få bilar som passerade och vi trodde att han bad dem åka och hämta bensin, så vi log bara åt situationen och väntade. När vi förstod att ingen bensin var på gång, stoppade vi en vanlig buss som turligt nog kom förbi.

Där gick vi och åt kött och sötpotatis på ett litet hotell. Vi frågade tjejen som serverade var man kunde köpa matsäck. Hon följde med oss till marknaden och vi kunde köpa bröd, ägg och frukt. Klockan var fyra och vi ville gärna komma fram till Kisoro ikväll. Till slut fick vi tag i en pick-up som skulle dit. Den var bara halvfull när vi kom, d.v.s. bara tio personer på flaket och bara lastad upp till kanten på sidorna med varor och väskor. Efter ca 1,5 timme, åtta vändor fram och tillbaka i "stan" och lika många i- och urlastningar av folk och bagage, kunde vi äntligen åka. Då satt vi inklämda bland saltsäckar, drickabackar, väskor, mjölkflaskor, kartonger och afrikaner. Vi var ca 18 personer på flaket. När de sedan stannade för att lasta på ännu ett par personer visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta. Vi valde att skratta. När vi åkte ifrån Kabale hade klockan nästan hunnit bli sex och vi förstod att det skulle kunna vara mörkt när vi kom fram, men det var inget att göra åt det nu. Vi susade fram genom landskapet och försökte hålla oss fast på flaket. Naturen är så otroligt fin. Höga kullar med terassodlingar ända upp. Kor med jättehorn, hyddor och hus. Det går inte att beskriva utan bilder! När vi åkt länge såg jag en skylt med "Kisoro 58" Nej! Är det så långt kvar?? Jag hoppades att Anders inte hade sett den. (Det hade han, men ville inte heller tala om det för mig). Hade vi vetat att det skulle bli så här sent hade vi inte åkt. Under vägen var det de sedvanliga poliskontrollerna. När vi var ungefär halvvägs började det bli mörkt. Jag tänkte i alla fall att det här är en sån här "Jörgen-resa" (min bror) med lastbilsflak och strapatser. Vi hade pratat mycket med övriga passagerare plus de två beväpnade soldaterna(?) så för den skull var det inte olustigt. Det enda som kändes otrevligt var om någon skulle stoppa oss i mörkret efter vägen. Ingenting hände dock och när vi kom fram till Kisoro skjutsade de oss till byns dyraste hotell. Vi var mycket tacksamma att bli avsläppta i mörkret och betalade gärna de 4.400 shilling ca 40.- rummet kostar. Nyss kom de in med en balja hett vatten och en fotogenlampa och lyckan och lättnaden är total. Vi är högt uppe, på ca 2.500 meters höjd så det är ganska kallt.

Dag 53 Virungabergen

Vi ligger nu helt "utslagna" i ett litet hus högt uppe i bergen. När vi vaknade i morse och åt frukost på det lilla hotellet hörde vi något som rasslade utanför, precis som om någon klippte med en sax i trädgården. Vi tittade ut och såg en gammal tant komma gående med något på huvudet. Hon hade fotbojor! Senare fick vi veta att byhövdingen / borgmästaren satt bojor på några av byns "tokar". Det visste vi inte då, så jag tyckte det var lite otrevligt.

Efter frukost började vi leta efter en pick-up mot gränsen. När vi gick ut på vägen blev vi stoppade i en poliskontroll. De ville se vårt valutaformulär och räkna pengarna. Det var första gången detta hände för oss och vi lyckades få fram rätt sedlar i rätt valör och de var nöjda. Oj då, det var nära ögat, vi måste nog gömma undan åtminstone de kontanta dollar vi hade för mycket innan gränsen. Vi fick tag på en pick-up och kom till gränsen och gick in på en "toalett" och smusslade undan pengarna. Det var en himla tur, för här var det pengaräkning igen. Efter vissa problem med några 20-dollarsedlar för mycket fick vi i alla fall lämna Uganda och gå över till Zaire-sidan. Där gick det lite lättare, tullaren ville endast se vårt bagage. När vi var klara stod det redan en guide utanför och väntade på att få visa oss vägen till gorillastationen. Eftersom vi nu är i Zaire pratar de mest franska. Kul för en gångs skull.

Sedan följde en lång och mödosam vandring genom byar, potatis- och majsodlingar med en kuliss av vulkaner i bakgrunden. Vi hörde mullrandet som av vulkaner, men guiden sa att det var skottlossning från Rwanda (1991, kriget där har just börjat). Vi gick och gick. Det tog ett par timmar tills guiden sa att han inte fick gå längre. Vi stannade för att betala honom. Sista biten var brant uppför. Vi hade "sällskap" av flera "guider", småkillar som tänkte sig tjäna en slant. Till slut kom vi fram till "gorillastationen". Utsikten härifrån är enorm. Det går inte att beskriva. Vi är uppe i områden där dimman eller molnen liksom fastnar på bergen. Vi gick in på kontoret för att fråga om vi kunde komma med på gorilla-tur imorgon. Han sa kanske, men gav oss i alla fall plats i detta hus som har två "sovrum". Vi håller på att pusta ut och har nyss lagat tomatsoppa förstärkt med ris från matstället vid gränsen. Vi vet fortfarande inte om vi får följa med imorgon.

Dag 54 Bergsgorillor!

Klockan ringde tidigt i morse. Halv sju skulle vi vara beredda att gå trots att vi inte visste om vi fick komma med eller inte. Men vi hade tur, för vi och ett tyskt par som kommit sent på kvällen innan fick gå med två beväpnade vakter. Vi gick i någon halvtimme över åkrar och ålade oss genom snårskog, innan vi äntligen såg den första gorillan. Det var herr Silverrygg själv som satt och mumsade på "grönsaker" utan att verka bry sig om oss. Vi kunde smyga närmare och ta bilder. Detta muskelmonster kan enkelt mosa en bröstkorg eller ett huvud. Vi tillbringade två och en halv timme bland gorillorna. Jag kan försäkra att det var värt vartenda cent (100 dollar per person), den långa vägen upp (för att inte tala om resan tillbaka, men det kommer sedan), för att få uppleva detta. Vi såg gorillor som brottades, lekte i träden och passerade oss på bara några centimeters avstånd. Höjdpunkten, när alla höll andan av beundran och förskräckelse var när Silverryggen som suttit en bit bort, ca två meter, plötsligt kom emot oss. Stannade någon decimeter från Anders och väntade en stund. Vi satt alla i närheten på huk och höll andan. Djuret var för nära mig för att jag skulle kunna ta bilder med kameran! Så lyfter han långsamt ena armen, lägger den mot Anders axel och puttar omkull honom!!! Bara för att övertyga oss om att här är det han som bestämmer (som om någon skulle tveka om den saken). En liten gorillaunge tog sedan tyskans keps, klättrade upp i ett träd med den och lämnade tillbaka den lite senare, i ganska nedsmutsat skick.

När vi kom tillbaka till "lägret" gav vi vakterna en rejäl dricks och snodde snabbt ihop en lunch tillsammans med tyskarna. Sedan började vandringen nerför. Ett par timmar senare kom vi till Zaires tull. Inga problem. När vi kom till Ugandatullen stod en pick-up och väntade på oss. Priset de ville ha var alldeles för högt, så vi provade taktiken med att gå därifrån. Nog trodde vi att de skulle komma efter med ett lägre pris, annars hade vi nog aldrig börjat gå. Men inte! Aldrig kunde vi heller drömma om att de inte skulle komma efter senare eller att det inte skulle komma en enda bil att lifta med. Så vi gick och gick. Ca en mil med full packning tillbaka till Kisoro. Totalt ca 2,5 mil den dagen… När det började mörkna var vi framme och tog in på ett billigare hotell, åt "gummi-kyckling" och härlig kokt potatis. Man kan nog säga att det varit en händelserik dag.

Dag 57 Nairobi Hospital

Det har hänt en del sedan jag sist skrev dagbok…. Jag ska försöka att summera, nu när högerhanden inte längre gör så ont. Dagen efter gorillorna tog vi en pick-up tillbaka till Kabale genom det underbart vackra landskapet. Biten närmast Kisoro hade vi inte sett i dagsljus. Från Kabale fick vi en "direkt-matatu" till Kampala. Där fick vi snabbt tag i en ny matatu till Jinja. Det började bli mörkt, men eftersom vi kände till stället och visste var hotellet var, kunde vi åka. I bussen hamnade vi bredvid en skolflicka som var på väg hem till sin pappa för att be om pengar till skolböcker. Vi smög till henne 5 dollar och bad att hon skulle skriva till oss någon gång.

Väl framme på hotellet i Jinja beställde vi mat, för vi hade inte ätit på hela dagen. Efter en och en halv timme var maten klar! Vi gick och lade oss och sov mycket gott.

På morgonen åkte tyskarna vidare till Tororo i Kenya, men vi beslöt att stanna en dag och vila lite, tvätta och planera. Vi tänkte istället åka landvägen till Tanzania, utefter Viktoriasjön. Vi gick ut och tittade på den livliga marknaden och gick hem och la oss en stund. Klockan fem vaknade jag och kände att jag började få ont i magen. Det stack som knivar i högra delen av magen. Jag mådde illa och det blev bara värre och värre. Anders gick ner och bad dem på hotellet skaffa fram en taxi som kunde ta oss till en läkare i byn.

Vi kom till en vänlig gammal doktor som klämde på min onda mage och sa att det troligen var blindtarmen! Jävlar också! Vad gör man med en blindtarmsinflammation på vischan i Uganda? Inte åker man tillbaka till Kampala, den saken är säker. ("Aidsbältet" går från Mombasa i Kenya via landsvägen och genom Uganda rakt in i mitten av Afrika). Doktorn sa att vi måste till sjukhus inom 24 timmar. Vi bad honom att skriva ett intyg på detta, mest med tanke på försäkringsbolaget. Gick det att flyga från Jinja? Nej, vi insåg att det företaget skulle vara svårt att genomföra. Gick det ens att ringa härifrån, till försäkringsbolaget i London? Nej, posten där den enda utrikeslinjen fanns var stängd. Vi beslöt att be hotellet hitta en taxichaufför som kunde ta oss till gränsen mot Kenya. Klockan var då halv åtta. De sade att man inte kunde korsa gränsen nattetid, men vi måste chansa. Så omöjligt kunde det väl inte vara.

Under vägen låg jag och tittade på den afrikanska stjärnhimlen och tackade min skapare för att vi inte var kvar uppe hos gorillorna eller på en lastbåt på Viktoriasjön. Nu skulle läkarintyget visa sig vara mycket värdefullt. I de otaliga poliskontrollerna efter vägen behövde Anders bara visa upp det och vi fick passera. Annars liknar det rena Sovjet(?) eller Orwell's 1984. Vi undrar hur folk står ut med dessa kontroller. Men de har ju varit med om värre, det här är nog ingenting för dem. För bara några år sedan kunde man bli rånad, våldtagen eller avrättad var som helst, när som helst.

Vi förstod att det skulle vara klokast att först kontakta polisen på ugandasidan. Anders gick in och pratade med dem och sedan med tullarna medan jag låg som ett kolli i baksätet. Det tog lite tid för de måste hämta rätt gubbar som behövdes för att utfärda rätt papper. Under tiden gick Anders över till Kenyasidan och försökte få dem att skaffa fram rätt folk och en bil med chaufför som kunde köra oss till Nairobi mitt i natten. Ugandataxin fick inte köra över ingenmansland, så Anders bar mig över! I Kenya fick vi vänta en stund på taxin och jag behövde kissa. Anders måste vakta bagaget, så en tullare hjälpte mig över ett dike till "toaletterna" och gav mig en tändsticksask att lysa med. Inne på toan krälade det av smådjur på golv och väggar så jag satte mig utanför istället. Taxin kom och vi kunde åka. Jag sov mest under natten, men Anders berättade att man flera gånger fått bromsa in för zebror på vägen!

Klockan sex på söndagmorgonen var vi framme i Nairobi. Härliga, bekanta, civiliserade stad! De körde oss hit till Nairobi Hospital och jag blev inlagd. Anders åkte för att ordna sig ett rum på Iqbal. Jag fick en jättebra läkare som snabbt konstaterade att Jinja-doktorn hade haft rätt. Klockan tolv rullade de in mig för operation.

20 mars Hotel Embassy, Nairobi Nu börjar allt bli något så när normalt igen. Vi = Anders har fått tag i ett bättre hotell med egen toalett och dusch, men framför allt utan baggar och myror. Nu ska vi vila några dagar. På måndag ska jag på återbesök, sedan åker vi till Tanzania för att se mera djur.

Anders ordnade ett bättre hotell med egen dusch och toalett och med vatten (nästan hela dygnet). De hade en restaurang också och de första dagarna gick jag bara ner för att äta. När jag låg på sjukhuset hade Anders hittat en bra restaurang med jättegod och billig mat, så vi gick dit nästan varje lunch i en vecka.Vi åt oftast dagens rätt: fint kött, god sås, ibland potatis, dryck + efterrätt. Allt för mindre än 100:- för två. Vi bor nu väldigt nära Nairobi City market och Anders gick ut och köpte hela kassar med frukt, t ex ananas, papaya, mango och banan. Äkta solvarmt och sött. Mums! Varje kväll åt vi en jättestor fruktsallad, eftersom doktorn hade sagt att det är bra att äta mycket frukt efter operationen. De här dagarna hände inget särskilt. Anders gick till posten och lyckades övertyga dem om att filmrullarna som vi fått från Sverige var för turistbruk och att vi därför inte borde behöva betala tull för dem. Att ta ut paket i Kenya är en hel förmiddagsprocedur. Man får gå till 7 eller 8 olika människor och visa innehållet i paketet, kvitton, passet mm. Jag vet, eftersom jag gick dit och kvitterade ut de nya värdepåsarna vi bett att få skickade hit. Några dagar efter operationen skulle jag på återbesök hos kirurgen så vi tog en matatu till sjukhuset. Vi träffade dr Mogere och han tittade på såret och sa att när vi kommer hem, kommer det knappt att finnas något att visa. Det är nog sant, för han gjorde ett jättefint jobb.

Dag 63

Sitter i sängen på ett hotellrum i Arusha i Tanzania. Vi kom hit igår efter en ganska jobbig bussresa från Nairobi. Medan vi vilade ut efter äventyret i Uganda och operationen hade vi ju också mycket skrivjobb. Ett mål är att ha nästan hela bokmanuset klart när vi kommer hem, så vi satt inne i en vecka och skrev om Egypten. Det är mycket mer jobb än vi trodde! Men nu börjar vi bli ganska nöjda med resultatet. Det är skönt att ha det gjort och slippa ha "Egypten" i huvudet hela tiden, det är lättare att börja titta sig omkring här då. Det värsta med Kenya som vi ser hittills är alla vanskapta människor som tigger på gatorna. Många har förvridna och/eller förkrympta ben eller benstumpar eller inga fingrar. Det är otäckt att se och vi undrar om det är av sjukdom eller olyckor de blivit skadade. Sedan är det trafiken. I Egpypten blev man nästan döv av allt tutande, här får man vara glad om man överlever varje korsning. Nåja, om man hela tiden är skärpå går det bra, men de kommer som kanonkulor. De flesta håller säkert 70 km/h inne i stan.Vi "köpte" oss ibland plats på restauranger och kaféer för att sitta där och skriva. Som omväxling till Iqbal. Ibland gick vi till Hilton och åt gooood mat. Visserligen dyrt för att vara i Kenya, men maten är jättefin. En biff kostar ca 60:-. När vi kom tillbaka från safarin hade vi ett reserverat rum på Iqbal, för det andra hotellet Nyandarwa var inget vidare. Här fick vi rum nr 34 och Anders blev alldeles sönderbiten! Bed-bugs, det måste vara någonslags sänglöss, så vi fick byta rum och slapp sänglössen.Det är konstigt att jag inte alls blir lika biten.Vi bestämde oss alltså för att ta en tur till Tanzania för att åka till Ngorongorokratern och Serengeti. "Black Bob" på Iqbal hade sagt att det gick matatu mot Namanga från änden på River Road så vi gick dit. Hoppsan nu gick strömmen, så jag får försöka skriva i mörkret. Kvällarna i Afrika blir så fort mörka, så det går tyvärr inte. Oj, nu kom strömmen igen. Det här blir en väldigt hoppig dagbok! Att det sällan finns vatten på de hotell vi bor, har vi vant oss vid. Var var jag nu, vi gick alltså ner på River Road. Så fort man går ut med ryggsäck är det helt annorlunda. Annars låter de en vara ifred, men så fort man ser "ny" ut i stan så undrar folk vart man ska osv. Vi hittade inte riktigt så vi frågade folk och fick olika svar av varje person. Två stycken pekade samtidigt åt varsitt håll! Det verkar som om ingen till säga att de vet, utan istället hittar de på något... Tillslut hittade vi ett ställ med taxi och matatu till Namanga vid den tanzaniska gränsen. En av minibussarna verkade snart vara på väg att avgå. 200 kenyashilling ville de ha, vilket var ungefär dubbla priset av vad Bob sagt. Men det stod "Express" på taket och vi var ganska sena så vi hoppade in. När vi satt oss skulle de plötsligt ha 300 kS för väskorna! Nej, nej sade vi och gav dem inga pengar. Sedan hände en intressant sak, nämligen följande. Anders sitter vid höger fönster och jag sitter i mitten. En gubbe sitter bredvid mig. Det kommer en ung kille och sticker in huvudet genom den öppna sidorutan bredvid Anders och pratar med gubben bredvid mig. Killen frågar om gubben behöver växla till sig några tanzaniashilling. De pratar med varandra på tydlig engelska (istället för swahili). Killen säger åt honom att räkna pengarna, men gubben tittar knappt på dem. Dessförinnan hade han tydligt uttalat kursen. Killen frågar om inte vi behöver några pengar. Anders säger att det ordnar vi vid gränsen. (Det är olagligt att vare sig föra ut kS ur Kenya eller tSh in i Tanzania. Jag frågar mest på skoj vad kursen är: 1 på 5 säger han. Vid det laget hade vi inte kurserna helt klara för oss, så jag reagerade inte (Det visade sig senare vara halva den officiella kursen!). Då händer det som man kunde vänta: Gubben som växlat pengarna hoppar ur bussen precis som den ska gå, och de två passagerarna som verkligen ska med hoppar på! Detta var alltså ett försök att lura av oss pengar till halva bankkursen. Oj, vad vi hade grämt oss om vi gått på detta trick! Vi träffade förresten nyss två personer som gått på det, troligen av samma personer vid samma matatustation. Man får hela tiden se upp. Bussen startade till slut och efter ca 5 timmars körning var vi framme vid Namanga vid gränsen. Där åt vi chapati, en slags pannkakor, köttgryta och ris. Vi behövde också gå undan någonstans, dels för att bestämma hur mycket pengar vi skulle smuggla in och var vi skulle gömma dem. Sedan gick vi ut ur Kenya (här måste man också gå till fots och bära sin packning). Mitt i "Ingenmansland" kommer de vanliga "hazzlarna" och vill att vi ska köpa/boka saker av dem. En sade till och med till Anders att "det är ingen risk att ni blir rånade". Då är det ganska lätt att tacka nej. När jag tyckte att en av dem tjatat för länge påpekade jag "pole pole" = ta det lugnt, det här är Afrika, varför stressar du så? då gav han sig. I den tanzaniska gränsstationen fick vi fylla i en del papper om hur mycket pengar (västvaluta) vi fört med oss in. Det papperet ska sedan stämplas vid varje bankväxling och lämnas när man åker ut. På det sättet tror de att de har kontroll över att ingen växlar svart. Men det är alltså bara att gömma en del och sedan växla det man vill. (Precis samma sak som vid övergången till Uganda och Kongo, alltså). Allt gick bra och vi var över i Tanzania. Det var tidig eftermiddag och HETT. Vi gick till banken bredvid för att växla in lite pengar. Sedan började vi fundera på hur vi skulle ta oss till Arusha. Uppe i backen stod en minibuss med fullt med folk omkring. Vi gick dit för att kolla om den snart skulle åka. Det var mest "vanliga" afrikaner och några masajer. Man stuvade in våra ryggsäckar och band dem bakom förarsätet, nästan i knät på en stackars kvinna med ett barn i famnen. Jag försökte le lite urskuldande åt att det blev så trångt, men i det läget hade vi ingen aning om hur det hela skulle bli i slutet. Vi satt och väntade på att bilen skulle åka för den var nästan full. Ingenting hände. Några av passagerarna trasslade sig i och ur med alla sina grejor. Det förekommer någon slags gränshandel här, så folk hade kartonger, burkar och kassar fulla med grejor. Mer och mer folk skulle in. Jag skulle gissa att bussen var för 12 personer, men nu satt där minst 20 + alla grejor. I värmen. Detta ÄR Afrika. Vi kunde inte annat än skratta när allt var färdiglastat och klart för avgång. D v s det var vad vi trodde. Vi åkte, men bara en liten sväng över planen för att stanna en bit bort och stuva in ännu ett par stycken. Nej, nu minns jag fel, första gången vi var klara att åka fick masajen och chauffören syn på vår guidebok och sedan följde en tio minuter lång utredning om vad noshörning heter på swahili!!! I ett obevakat ögonblick lät vi boken glida ner i en väska i hopp om att det skulle få oss att starta någon gång. Nu hade vi alltså kört några meter och lastat in mer folk. (Någon kanske fick gå av också, jag vet inte). Då skulle vi byta chaufför också. Jaha, då var det klart för avgång igen. Några meters färd och vi måste stanna för att bli inspekterade av gränspolisen. D v s han gick lite slött fram till bilen och glodde in och sedan kunde vi slutligen åka. Jag satt inklämd på samma rad som kvinnan med barnet (för att hålla ett öga på ryggsäckarna). Sedan satt det en gubbe mellan oss och till vänster om mig en kille + att biljettkillen halvt hängde över oss, kartonger och bagage. Färden kunde så börja. Vägen gick spikrakt genom landskapet. Det är så fin natur här, slätter med rödbrun jord och akasior varvat med höga berg. Det hade tydligen utbrutit ett gräl mellan de två bakre radernas damer och en längre fram så ljudnivån i argumentationen var minst sagt hög. Vi funderar fortfarande på vad de grälade om. Masajen som satt bredvid den som var ensam mot de andra satt hela tiden och höll sig för öronen! Under hela färden ylade bilens motor i uppförsbackarna och det luktade bränt. När vi äntligen kom fram till Arusha efter de 12 milen blev vi genast överfallna av killar som ville sälja safarin åt oss. Vi stannade på ett ställe för att dricka lite, eftersom bilresan varit varm och jobbig. Vi fick då ett par "följeslagare" som sade att YMCA var fullt. Det började ju bli mörkt så vi lydde deras råd att gå till ett dyrare ställe. Det var ett superfint hotell, MYCKET finare än där vi brukar bo. Först ville de ha 30 usdollar, men vi lyckades pruta ner det till 12. Det var ett bra pris för en egen dusch och toa + utsikt över Mount Meru. På kvällen gick vi ner och åt mat i matsalen. Där träffade vi ett par svenska killar som varit i Ngorongoro.

Dag 67

Nu har jag inte hunnit skriva på ett tag igen. Vi kom ju till Arusha i lördags kväll. På söndagen gick vi ut och försökte få tag i någon safariarrangör. Vi gick också till en kinesrestaurang och växlade lite svart. Det var inte svårt alls, för när vi hade beställt kom kyparen med en liten lapp där han undrade om vi ville växla. Sedan gick vi till den safarifirma som de svenska killarna hade årkt med. De verkade ganska bra. Innan dess hade vi pratat med en gubbe som hade en kund som så varmt rekommenderade honom att vi blev misstänksamma. Det var en indier vi fastnade för och han var så säker på att han skulle få två kunder på måndagen, så att vi kunde åka fyra stycken. Han fick inga kunder och han betalade vårt husrum som han lovat och var så säker på att vi kunde åka på tisdagen. Vi började verkligen tvivla på att vi skulle komma iväg någon gång. Det var så många turer och ändringar, men till slut kom vi alltså iväg. Det är Anders och jag och ett tysk/franskt par. Igår kväll kom vi fram till Lake Manyara och såg massor med pelikaner och andra fåglar. Den parken var ganska annorlunda för det var mer av djungel än vi sett i de andra parkerna. Men å andra sidan inte så mycket stora djur. Imorse skulle vi starta halv åtta men kom iväg först klockan nio. Just nu har vi fått fel på bilen och står på kanten av Ngorongorokratern. Batteriet är dåligt, så förut har vi fått skjuta igång bilen flera gånger! Nu är det visst bensinslangen som lossnat. Det är varmt och utsikten är fullständigt obetalbar. Afrika igen! De lagade felet rätt snabbt och vi kunde fortsätta. Genom Ngorongoro-parken och in i Serengeti när nästa fel uppenbarade sig. Kylarlocket ramlade bort och allt vatten antingen skvimpade ut eller förångades. När chauffören märkte det rök det under motorhuven. Där stod vi alltså igen i hettan med en trasig bil, nu på Serengetis vidder. Hela tiden tickade de dyrbara minuterna bort. Jag måste erkänna att jag var kokande arg... När chauffören bara tänkte låta det vara och köra vidare och trolige låta bilen koka efter nästa krök fick jag en idé. Jag tog en sten och en av mina utslitna strumpor och gjorde ett slags lock av dem. Anders ordnade fram en bit snöre att knyta fast allt med. Kocken bidrog med en trasa att sätta överst. Sedan kunde vi åka vidare! Alla dessa fel tar ju massor av tid från oss i parkerna. Det är därför jag är så sur, annars vore det mest ett kul äventyr... När vi kört länge i Serengeti utan att se särskilt mycket (utom en leopard som låg och sov i ett träd- stort i sig, det har vi ju önskat länge) var vi framme på campingplatsen. Eftersom klockan var mycket hann vi inte åka ut och titta på mer djur. Än så länge har det varit rätt magert och vi är ganska missnöjda p.g.a allt strul med bilen.

Dag 68

Anders födelsedag! Av en händelse råkade Carl-Georg (tysken) ochså fylla år idag. Så vi skålade i Sprite för dem båda. Igår bestämdes det att vi skulle gå upp klockan sju och åka ut på game-drive, men tydligen är det så långt att åka så hans medhjälpare (som inte gör någonting) måste först diska och packa grejorna och följa med i bilen. Kvart i nio kom vi iväg!

De hade packat träkolet för matlagningen alldeles vid takluckan, så vi fick stå i ett regn av kolbitar och titta efter djuren som inte fanns. När sedan Mireilles ryggsäck blivit alldeles nedkletad med matolja kom dagens första urladdning. (Den här dagen skulle komma att visa sig vara fullt i klass med pyramid-besökar-dagen i Egypten. De fick stuva om bagaget så att kolet inte rök på oss. Sedan åkte vi för att leta efter några geparder som vi inte hittade. Ända sedan Lake Manyara hade chauffören pratat om att han kunde ordna så att vi kunde åka ner i Ngorongorokratern tidigare och få se mer djur. Till tyskarna hade han sagt att det skulle kosta 30 usd extra istället för normalt 40. Till oss sade han 20, han förstod visst att vi inte är lika lättlurade som dem. De är mycket trevliga, men BER hela tiden om att få betala mer för allt. Eftersom de bokat safarin från Nairobi borde de betala mer, men vi fick höra att de betalt mer än dubbelt så mycket som vi gjort...Nåväl, chauffören ville verkligen att vi skulle gå på detta, så att han kunde få en del av kakan. Därför hade Anders frågat på kontoret på väg in i Ngorongoro hur dags de verkligen öppnade för "normalbetalande". 7.30 skulle det vara, alltså skulle det inte vara någon vits att betala en massa dollar utan stämpel i valutaformulären. När vi nu körde ut ur Serengeti ville vi kolla igen. När chauffören märkte att vi inte tänkte låta oss luras kom han med alla möjliga varianter och konstiga förklaringar. Efter en lång stunds diskussion bestämdes att vi skulle äta picknic-lunch nere i kratern och på det sättet spara tid. Vi erbjöd oss att ta med spritköket så vi kunde laga lite mat. Allt för att få så lång tid i parken som möjligt. Då kom dagens nästa "katastrof". Imorse, när jag hämtat Champanjen (läs Sprite-flaskorna) ur kylväskan hade det luktat illa om dem. De hade en gråaktig hinna på utsidan. Jag sköljde av dem och tänkte inte så mycket mer på det. När Anders nu vid lunchtid skulle hämta den sista flaskan upptäckte han att ett paket rått kött låg tillsammans med en kyckling och några korvar och flöt i en röd-grå soppa som stank. Även om jag inte är särskilt kräsmagad tyckte till och med jag att det gått för långt. Mireille blev nästan hysterisk. Vi höll "krigsråd" om vi skulle avbryta safarin eller inte. Jag ville så gärna ner i kratern, annars hade den här resan till Tanzania varit helt förgäves. Vi bestämde att vi skulle följa resplanen som förut och klara oss utan kött under resten av resan. När vi sedan kom till campingen på kanten av kratern satt vi upp tälten och åkte sedan till kontoret för att prata med en herr Felix om hur dags vi skulle kunna åka ner imorgon. Klockan 8, och vi nöjde oss med det. Tidigare hade vi ju kommit på att för att slippa vänta på kockarna skulle vi ta med spritköket och en picnickorg och laga både frukost och lunch utan att behöva åka tillbaka. Kvällen innan hade vi bett dessa kockar att de skulle koka några ägg åt oss, att ha med under dagen. Det hade de förstås inte gjort, så vi fick ta råa och steka i Trangias utmärkta stekpanna. Nu var vi äntligen på väg ner. När vi fick se hur extremt brant vägen var, var vi väldigt glada att slippa åka fram och tillbaka till lägret. Sedan kom vi ner på botten av kratern som alltså är en gammal vulkan som är ca 2 mil i diameter (!) Vi kunde njuta av lugnet och stillheten och titta på flamingor, antiloper och vattenbufflar före frukost. Sedan åkte vi ett varv för att titta på noshörningarna och lejonen när det som inte borde få hända, verkligen hände. Bilen stannade två meter från lejonen och startade inte igen! Där stod vi i middagshettan framför två dåsiga lejon i vår trasiga bil. Vi fick god tid på oss att studera olika sovpositioner hos ett nygift lejonpar. Det här blir något att berätta om, tänkte vi i värmen. En bil hade precis åkt därifrån när vi upptäckte att bilen inte startade, men den var borta nu. Där stod vi då på slätten och ingen anna bil syntes till. Nu ska jag inte hålla er i spänning längre, för ingen av oss fick egentligen panik, eftersom bilen tidigare hade stannat massor med gånger och vi hade fått skjuta igång den. Nu väntade vi bara i lugn och ro och bilen startade av sig själv till slut. Men lite spännande var det iallafall...Under förmiddagen stod vi också länge och studerade tre elefanter som betade en bit bort. När de sedan korsade vägen passerade de oss på bara några meters avstånd. Då känner man sig verkligen liten och försöker vara tyst så att man inte retar upp dem till att göra något dumt med vår lilla bil. Vilka majestätiska och sympatiska djur det är. Vi körde omkring i kraterna hela dagen och såg ganska många djur. Den här dagen var vi verkligen nöjda med. På kvällen när vi kom tillbaka träffade vi chefen för safarifirman som var ute och skjutsade på två damer. Enligt chauffören har han tre fruar, men om det var de här vet jag inte. Vi bestämde att framföra våra klagomål kvällen därpå. På kvällen skulle Anders följa med chauffören för att köpa tanzaniskt öl. Det var bio i lokalen och för att chauffören skulle få komma in fick Anders intyga att han var chaufför åt honom! Då kom båda in... Innan den här smått bedrövliga safarin är slut måste jag berätta om några roliga saker. När vi campade i Serengeti och satt vid lägerelden hörde vi lejonen grymta på avstånd... Sedan såg vi hyenor lufsa omkring runt tälten på campingplatsen. Vi satt med huvudena i tältgluggen och tittade vad de hade för sig. Ett stor intryck är Afrikas alla ljud, som jag berättade om från Samburu. Syrsor, zikador och fåglar. Nätterna ute i bushen är verkligen härliga!

Dag 77

Nu är vi tillbaka i Nairobi igen och sitter och väntar på att få ett rum på Iqbal. När vi kom hit igår var det som vanligt fullt så vi fick gå till Nyandarwa igen. Först måste jag väl berätta om de två sista dagarna i Tanzania. På morgonen sista dagen skulle vi packa ner och åka tillbaka till Arusha. Nu var plötsligt kockarna uppe tidigt och hade frukosten iordning! Det var kanske för att deras chef var där, jag vet inte. Vi skrev ihop en lista med allt vi tyckte hade varit dåligt. Sedan gick vi och pratade med honom. Han sparkade lite i gräset och sa att han kunde bjuda oss på lunch som kompensation för köttet vi inte kunnat äta. Det tyckte vi inte var något bra förslag, utan vi fick honom tillslut att betala en natt åt oss på det fina hotellet. Så kunde vi åtminstone se fram emot en egen dusch och toa MED vatten. Efter just den här safarin har vi lite svårt att tänka oss att komma till ett hotell utan vatten. I vanliga fall är det helt OK att duscha på nätterna när de slår på vattnet, men som sagt, nu längtade vi verkligen efter en dusch. Tälten packades ner och vi gav oss iväg. Innan hade förresten Carl-Georg och Mireille också gått till chefen för att be om någon kompensation för safarin. När de berättade vad de fått kunde vi nästan inte hålla oss för skratt. De skulle visserligen få resan tillbaka betald (som verkligen borde ha ingått i det höga pris de redan betalt för safarin) men de skulle också få summan för vårt hotellrum - i tanzaniashilling! De gick verkligen med på vad som helst. Att de sedan inte hade någon tid att göra av med dem, verkade de inte bry sig om. Nåja, det var ju deras problem. Vi skumpade oss iallafall tillbaka till Arusha och fick skjuta igång bilen ett antal gånger och fylla på vatten i kylaren. Min strumpa fungerade fortfarande och jag slår vad om att de kommer använda den under många safarin framöver... När vi kom tillbaka till Arusha var det lite bråttom för tyskarna måste hinna med sin buss. Vi beslöt att äta en snabb lunch ihop och bjuda chauffören också. Sedan släppte de av oss vid hotellet och i den stress som uppstod glömde Anders sina gympaskor i bilen. (Vi hade badskorna på för att det var så varmt). Vi installerade oss i vårt härliga rum och gick sedan ner och försökte ringa till safarifirman och höra efter om skorna, men de svarade inte. Vi försökte också ringa till hotell Iqbal i Nairobi för att boka ett rum, men det gick inte att komma fram. Så vi gick och åt en macka och te på hotellet och hejade på brumbjörnen till chef. Vi måste vara en "intressant" kund här. Förra gången prutade vi vilt på rummet och sedan kommer vi hit och bor en natt på safarifirmans bekostnad. Gubbarna på hotellet är trevliga, men frun som jobbar här är sur som ättika på oss... Morgonen därpå gick jag (den enda med riktiga skor) över till safarifirman för att försöka få tag i skorna. Han vi köpt resan av från början var där men bilen stod hemma hos den andra "chefen" så jag fick vänta tills han hämtat en annan chaufför och en annan bil och jag fick åka med till vår bil. Den stod inkörd på gårdsplanen till några små hus med plåttak. Det såg ganska fattigt ut. Inga skor. Innan vi kunde åka tillbaka till kontoret måste de först slanga över bensin från "vår" safaribil till den här... När vi kom tillbaka till firman stod vår chaufför där. Jag frågade om han hade sett skorna. Nej. Han sa att vi kunde titta i skåket med campingutrustning för att se om de kommit med där av misstag. När han sedan vill veckla ut ett av tälten för att leta efter skorn orkade jag inte längre. Jag gick tillbaka till Anders. Han ringde och skällde på dem en gång till och sa att de skulle leta på dem och komma till oss på busstationen. Vi gick och åt chapati och coca cola (vilken kombination). Inga skor kom och tillslut måste vi ta plats i matatun. Den gick efter en kvart, vilket är otroligt snabbt för att vara Afrika. Vi kom till Namanga utan problem och gick igenom båda tullarna också utan problem. Vi hade ju smugglat in alldeles för mycket dollar, så nu fick vi smuggla ut dem igen, men det gick bra. På kenyanska sidan blev vi som vanligt överfallna av "taxiraggare" men vi satte oss i en matatu som såg bra ut. Sedan dröjde det en halvtimme innan den kunde gå. Den var då full till bristningsgränsen med folk. Det var "vanliga" kenyaner/tanzanier och ett par masajer. Vi satt som packade sillar och då skulle de ha in ändå mer folk. I detta sammanhang måste jag berätta om en fundering. Under lunchen nere i Ngorongorokratern frågade chauffören oss varför eller hur vi kommit på att åka till Afrika. Jag sade som det var att jag åkt hit för djuren och naturen. Då såg Mireille (som för övrigt var mycket trevlig) ut som om jag sagt något barbariskt. Hon sade att hon åkt hit för människorna. Jag kom naturligtvis inte på förrän efteråt att detta inte riktigt gick ihop. De åkte hit i privatbil och blev hämtade vid gränsen av chefen för firman. När de skulle åka därifrån behövde de bara kliva in i turistbussen som skulle ta dem hela vägen till Nairobi. Är det så man träffar människorna? Jag bara undrar. Vi får dem så att säja på köpet. Var jag dryg och stöddig nu?

Där satt vi iallafall i en hårdpackad glödhet matatu.Visst är det också fusk - vi kan ju fly från allt detta när vi vill och ta in på något fint hotell, men jag tycker vi fuskar mycket mindre än "vanliga" turister. När vi kommit en bit in i Kenya blev vi stoppade av polisen. De drog ut båda masajerna och tog dem en bit bort och visiterade dem. En av de övriga passagerarna berättade att polisen kollar om masajerna smugglar ädelstenar. Av indiern på en av safarifirmorna hade vi hört att folk smugglar över stenar från en gruva i Tanzania för att sälja dem i Nairobi. Tydligen var masajerna mer misstänkta än andra. Äntligen var vi framme i kära, hemvana Nairobi, svettiga och med avdomnade ben. Det var söndagkväll och vi hade bara 20 K.shilling och det är inte mycket att äta för. Vi tänkte att vi borde ha ett rum på ett hotell som har råd att ha vattnet påslaget, så vi gick till hotellet som Craig (från Egypten) bott på. Men de hade inget vatten, dessutom är det dyrare än Nyandarwa och utan vatten kan det kvitta. Vi gick till Nyandarwa där det alltid verkar finnas rum. Jag har blivit lite "kompis" med kenyanen som jobbar där, en stor man som är svartare än svart, så han lät oss bo på kredit tills vi fått ut pengar imorgon. Vi hade ju inte ätit något på hela dagen, så vi beslöt att gå in på Hilton och äta Anders födelsedagsmidda på kreditkort! Problemet var bara att vi luktade svett och att jeans och snygga stjortor låg inlåsta på Iqbal plus att Anders bara hade badskor att gå i. Äsch, tänkte vi, de slänger nog inte ut oss, så vi gick dit. Vi tog med vattenflaskan och fyllde den i deras handfat. Fina hotell har ju råd att ha vatten dygnet runt. De slängde inte ut oss men tittade lite konstigt på oss. Vi åt en fin middag: det underbara tomatsoppan som förrätt, T-benstek och glass som efterrätt. Om ett par dagar ska vi åka ut till kusten, till ön Lamu för att vila lite.

Dag 85

Imorse tog vi en tidig buss mot Mombasa, men klev av efter halva vägen i Mtito Andei. Innan vi åkte från Sverieg kontaktade vi flera nationalparker om att få göra en intervju och lära oss mer om hur de jobbar med djurskyddet i parkerna. Chefen för Tsawo West svarade och det är honom vi ska träffa imorgon. Vi har tagit in på ett litet enkelt hotell och sitter och förbereder frågorna vi ska ställa till honom.

Dag 86

De hämtade oss imorse klockan nio vid hotellet och vi fick följa med in i parken. Det var Oliver som körde, han är assistant warden för noshörningarna. Vi körde in i parken, som har mycket mer träd och kullar än de parker vi tidigare varit i. Tillslut kom vi fram till noshörningshägnet och fick följa med in och titta på "burarna" som de sätter "nykomlingarna" i först. Hägnet har de byggt för att bättre kunna skydda de få noshörningar som finns kvar i Tsawo. Tyvärr såg vi inga nosisar ute i parken, men det var ändå väldigt roligt att få följa med hit. Överste chefen för noshörningsprojektet kom och vi hälsade på honom. Sedan åkte vi till ett annat läger och såg en patrull som kom hem från ett vaktpass i parken. De har full stridsmundering med automatgevär. Därefter åkte vi till en lodge och tittade på utsikten över parken. Det känns lite ovanligt att komma i sällskap med vakterna. Som avslutning körde de oss till Mzima Springs, där vattnet kommer upp direkt ur marken och bildar en stor flod med kristallklart vatten som leds med självfall ända till Mombasa.I floden har man byggt ett undervattensrum där man kan se fisken och flodhästarna som "badar". Sedan hade vi 5 mil tillbaka till högkvarteret. Det tog lång tid på de ganska dåliga vägarna. Väl framme var klockan halv sex och vi hade inte ätit något sedan frukost. Vi träffade chefen och han lovade hämta oss lite senare. Två timmar försenad kom han och var stressad för han hade någon mer som väntade på honom. Men vi fick ställa våra frågor om arbetet med att försöka skydda noshörningarna och det var väldigt intressant.

Dag 89

Vi sitter nu på en balkong med utsikt över Indiska Oceanen. Havet är mörkblått och det blåser en svag vind. Som tur är, för utan den vore det otroligt hett. Nedanför balkongen går svartklädda muslimska kvinnor, smågrabbar och åsnor. Det finns bara en bil på Lamu och gatorna är mellan en och två meter breda. Folk går fram och tillbaka på den lilla "strandpromenaden" som finns mellan vårt enkla hotell och havet. Vi hade hört av andra travellers som varit här att så fort man kommer hit drabbas man av det långsamma tempot här. Ingen, varken turist eller bofast skulle drömma om att bli stressad här. Jag sitter och tittar p några smågrabbar som simmar i vattnet utanför. De plaskar och leker och ser ut att ha det jätteskönt. Då och då kommer en dhow in till kajen, lastade med korallsten som sedan lossas från båten i stora korgar som karlarna vadar till kajen med balanserande på huvudet. Oftare är dock dhowerna lastade med turister som varit på stranden, Shela Beach, som ligger en bit bort (ca 40 minuters promenad). Klockan är nu ett och vi har, i god anti-stressregel, inte kommit iväg än. Men det är ingen brådska för solen tar snabbt här och vi är redan lite röda från igår. När vi kom fram till Mombasa kollade vi med flyg till Lamu. Vi hade läst i guideboken att man kunde flyga ganska billigt sträckan Mombasa-Lamu. Vi beslöt att unna oss denna lyx för en gångs skull, hemåt tänkte vi ta den 6 timmar långa bussen. Flygbolaget ordnade att en taxi hämtade oss morgonen därpå. Planet gick ner i Malindi och tog upp ytterligare två passagerare (nu tot. 6 personer) och efter en timmes flygning genom regn och blåst, regnperioden har precis börjat, landade vi på Manda. En kort färjeresa och vi var äntligen på Lamu. Detta har vi sett fram emot länge. Nu skulle vi äntligen få lite "semester". Hittills har det varit mest "jobb" även om det skilt sig väsentligt från ett vanligt 9-5-jobb...

Vi kom alltså iland på Lamu och fick snabbt rum på ett av hotellet utmed kajen. Vårt första rum hade två fönster, men var otroligt hett. Vi skulle få ett av de två rummen mot havet natten därpå. Vi gick ut för att titta lite på byn. Som jag sade tidigare är "gatorna" väldigt smala. Ibland mindre än en meter. Husen är gjorda av korallsten eller vanlig sten, men det finns också hyddor och några finare hus. Åsnor, katter, höns och någon enstaka hund lufsar omkring på dessa gator. Atmosfären är lugn och vänlig. Vi satte oss för att äta lite soppa och träffade dansken och kanadensaren vi träffat i Jinja. Sedan bestämde vi oss för att åka till stranden.

Äntligen var vi där. Känslan var obeskrivlig. Framför oss hade vi en vit sanstrand, med krukväxtpalmer, alltså sådana man har hemma i kruka, vid sandkullarna en bit bort. Mörkblått hav. Dhower och segelbåtar. På andra sidan ön Manda med grönska, vit strand och några vita hus. Vi vadade i härligt ljummet vatten och bara skrattade! Vi tänkte att det är först nu detta börjar likna en mer normal bröllopsresa. Vi badade och solade några timmar men lade oss sedan i skuggan för att inte bränna upp oss. När vi sedan skulle ta en båt därifrån blev det vissa problem. Vi blev uppraggade av en kille i baren på Peponi som frågade om vi ville åka tillbaka till byn. Ja, sade vi, vi ska bara drick upp colan först. Sedan gick vi ner och vadade ut till båten som var mycket mindre än den vi åkt hit med. Detta var troligen en äkta dhow. När vi gick på trodde vi att de var klara att åka, men på vanligt afrikanskt manér skulle de ha in några till. Just då tänkte vi inte på att det var alldeles för mycket folk i båten, men när vi åkt en stund och båten flera gånger varit nära att ta in vatten tyckte vi inte att det var så kul. Det var väl inte farligt direkt, för det var inte långt till land, men vi hade ingen lust att få grejor, pengar och pass nerblötta. Om man tippar kan man ju få en bom i huvudet eller hamna under båten. En fransman begärde att bli avsläppt på ett ställe lite längre fram. När sedan en passagerare hittade sin kamera i vattnet som läckt in, blev många av oss riktigt arga. Jag tror att alla gick av när de stannade. Några betalade för resan, men vi och några till tyckte av princip att något straff skulle de ha när de burit sig så dumt åt, så vi betalade inte utan gick den korta vägen till byn igen. En kille från båten följde efter oss och sa att om vi inte betalade skulle han skära halsen av oss. På kvällen funderade vi på hur vi skulle göra. Vi beslöt att gå till polisstationen och prata med dem. Inte för att sätta dit någon utan för att tala om vad som hade hänt och om vi skulle göra något särskilt åt detta. Vi letade, men hittade inte stationen, så vi gick för att äta istället. Vi beställde tonfisk på rekommendation av amerikanskan vi träffat i Masai Mara. Det smakade både som fisk och kött och var väldigt gott. När vi nästan var klara kom två gamla amerikanska farbröder och satte sig vid vårt bord. Vi pratade en lång stund med dem, men gick sedan in för att sova. Det gick inget vidare. Det var stekhett i rummet och vi dröp av svett. Jag vaknade massor av gånger och hade svårt att somna om. Jag gick upp och duschade men det hjälpte inte. Tillslut blev det morgon och vi fick ett av rummen mot havet, där man kan ställa korsdrag. Så inatt kommer vi nog att sova mycket bättre. Imorse gick vi ut och åt frukost på ett ganska dyrt ställe. Sedan gick vi på en ny upptäcktsfärd i byn för att hitta polisstationen och marknaden. Vi hittade polisen först och gick in där. Vi förklarade vad som hade hänt och sade samtidigt att vi inte visste vad båten eller kaptenen hette och att vi inte ville sätta dit någon. Polisen verkade bra och sa att om vi ville följa med så skulle vi leta reda på båten. Men vi gav honom bara våra namn och var vi bor om något skulle hända. Nu känns det mycket bättre.

Dag 91

Tiden går ganska fort här trots att vi nästan inte gör någonting. Vi har varit på stranden några gånger. Två dagar var vi inne för att jobba med skrivandet och dels för att spara oss för solen. Igår pratade vi med dansken och kanadensaren och de sade att de skulle snorkla idag, så vi gick dit imorse för att se om det fanns plats för oss. Det fanns det, men de skulle både fiska och snorkla. Vi hade lust att åka så vi hängde med. De åkte långt, långt ut. Vågorna var inte höga, men en dhow är ganska liten och vi var några stycken som mådde l ite illa. När vi fått tillräckligt med fisk vände vi och åkte tillbaka till en öde strand för att snorkla. Under tiden tillredde de fisken och serverade oss härlig grillad fisk med ris och sallad. Vi snorklade, men det var ganska värdelöst, för vattnet var väldigt grumligt, kanske beroende på tidvattnet.Vi såg lite fisk iallafall. Det var väldigt skönt att hoppa i vattnet efter fisketuren. Solen här är obarmhärtig. Har man inte kläder på sig kan man bli helt sönderbränd. När vi hoppade i vattnet var det som att hamna i ett badkar med ljummet vatten! Vi fick bada LÄNGE för att bli lite svalkade. Vi kom tillbaka på eftermiddagen, duschade och har just ätit en liten kvällsmat. Det är konstigt att man aldrig blir riktigt hungrig här, men det kanske beror på värmen. Just nu sitter vi på vår härliga balkong och njuter av lite svalka.

Dag 97

I flera dagar har vi varit konstiga i magen. Igår åt jag ingenting och idag känns det lite bättre. Vi har kommit underfund med att det kanske är fruktjuicerna vi inte tål. Det finns härliga juicer i alla smaker: passion, lime, ananas, banan, kokos, choklad, apelsin... Även om de säger att vattnet från den centrala vattentäkten är rent, kanske vi inte tål det i så stora mängder. Synd för juicerna är ljuvligt goda. Oj, jag höll precis på att glömma att berätta om Ali Hippi. Det är en rolig kenyan med stor mage och höftskynke. Han har kommit på ett trevligt och bra sätt att tjäna pengar. Namnet Ali Hippi fick han av "hippies" som var här på 1970-talet. Nu bjuder han in folk på en äkta swahili-kväll med mat och musik. Han kom upp på vårt lilla hotell en eftermiddag och frågade om vi ville komma hem till honom. Sådant är vi inte sena att tacka jag till, så vi hängde på. Matoto som jobbar på hotellet var också inbjuden så han visade vägen för oss och de tre nyzeeländarna. Vi gick in på en gård där några kvinnor satt vid en eldstad. Sedan upp för en trappa och in i ett rum som påminde mig om min mormors hönshus om det vore städat och utan hönspinnar. Där fick vi sitta ner på mattan på golvet. Ali kom in med förrätten: varsin stekt jätteräka. Något så himmelskt gott har vi nog aldrig ätit. Det var en blandning av salt, rök, olja, citron och vitlök. Sedan fick vi fisk och ris, "krabb-macka" och en äkta swahili-efterrätt. Intressant och riktigt gott. Efter maten kom hela familjen och spelade och sjöng för oss. Anders gick hem och hämtade bandspelaren så vi fick med en sång. (Jambo sana).

Från Lamu tog vi den skumpiga bussen till Mombasa. Sedan ville vi åka tåg tillbaka till Nairobi. Vi köpte biljetter till 17-tåget. Dels för att få åka med det gamla tåget, dels för att kanske få se lite djur i Tsawo som järnvägen skär tvärs igenom. På natten blev Anders magsjuk. Det var ganska hett under natten och jag sov inte särskilt bra. Herrar och damer sov i skilda avdelningar, så jag fick inte veta förrän på morgonen hur taskigt han hade mått under natten. Ändå är detta första magsjukan på hela resan. Om några dagar åker vi vidare till Mauritius. Det är inte utan att det känns vemodigt att lämna själva Afrika. Det har satt djupa spår i oss (mer är ärr på magen alltså) och jag hoppas iallafall att kunna komma tillbaka hit.

Dag 107

Jaha, då var vi framme på Mauritius då, inte alls dumt. När vi landat började den sedvanliga striden med taxichaufförerna. De hade tydligen kartell här för det var omöjligt att pruta. Vi fick till slut ge oss på priset och åkte mot Tamarin efter tipset vi fått av den "svenska nyzeeländskan". Taxin körde oss till Monsieur Laganes bungalows och sade innan vi klivit ur bilen att vi måste betala en flygplatsparkeringsavgift. Sällan, sade vi, har du glömt att tala om alla extra kostnader, så är det ditt problem. Adjö. Nu var vi alltså framme i Tamarin. Det var bara det att klockan var halv tolv och det var kolmörkt. Vi gick in på gården och försökte hitta någon slags reception. Allt var mörkt utom i ett fönster. Genom gardinen såg vi en gammal tant som låg och läste. Vi knackade på och frågade om det fanns rum. Det är inte här, sa hon, det är i andra änden av huset. Vi gick ett varv runt kvarteret, men hittade ingen ingång, så vi måste knacka igen. Hon klev ur sängen och kom ut till oss, en gråhårig gammal dam som talade utmärkt franska. Tvärs över gården knackade hon på en dörr och en lika gammal tant kom tillslut och öppnade. Hon stapplade ut yrvaken och krokig och gav oss en "bungalow" d.v.s. en enkel etta med toa och kök. Vi dödade ett par kackerlackor innan vi gick och lade oss. I morse sov vi rätt länge. Gick upp och pratade med herr Lagane. Han erbjöd oss att byta rum till ett med egen terass. Sedan gick vi och handlade frukost och åt. Äntligen är vi bra i magen! Vi har båda varit dåliga i en månad, men så fort vi skulle till att lämna Afrika blev vi bra, samtidigt. Därefter packade vi lilla ryggsäcken med kamera och badgrejor för att gå längs stranden till Flic en Flacq, ca 4 km bort längs stranden, för att kolla med dykning för imorgon. Stigen går längs stranden och genom små hagar och ängar. Det är så fint! Nära Tamarin finns inte många hotell men ju närmare Flic man kommer, desto fler lyxhotell och pooler. Vi kom fram tillslut och hittade dykcentret. Jodå, vi var välkomna imorgon. Vi gick och åt på en kinesrestaurang på stranden och badade en stund. Sedan tänkte vi försöka ta en buss till Quatre Bornes och Curepipe för att titta på en gammal vulkankrater. Men det kom ingen buss och vi hittade inte ens någon busshållplats, så vi liftade ut till korsvägen Q.Bornes och Tamarin. Där fick vi ny lift med en buss som inte var i trafik och kom så till Q.Bornes. De sa att bussarna snart skulle sluta gå, så om vi ville åka från Curepipe måste vi ta en taxi. Så vi ångrade oss och tittade en stund på stan och gick sedan till hållplatsen för Tamarin. Det kom aldrig någon buss. Vi började frysa lite och till slut kom det en "buss-taxi", en vanlig taxi som hämtar upp folk vid busshållplatser och kör till en viss ort till busspris. Så vi kom hem den kvällen.

Dag 108

Imorse sov vi också länge, trots att vi lagt oss tidigt. Jag förstår inte varför vi är så trötta. Vi köpte nytt frukostbröd och potatis och köttfärs att laga lunch av. Sedan gick vi ut och snorklade lite på stranden här nere. Vi försökte simma ut till revet, men det är så långgrunt så man slår i knäna hela tiden. Vi vände och solade en stund. Gick tillbaka för att laga mat och gick sedan upp på huvudgatan för att vänta på bussen. Det kom ingen så vi vinkade ett par gånger och fick strax lift med en gubbe i en fin bil. Han undrade om vi var från Frankrike av min franska att döma. Jag tackar jag! Här pratar de flesta något obegripligt som ibland liknar franska, det är creole. Han släppte av oss vid Quatre Bornes-korset och vi gick ett par hundra meter innan vi fick ny lift till Flic en Flacq. Där gick vi in och pratade med Pierre, dykledaren. Valde utrustning och gick ner till stranden där båten skulle lastas. En liten båt och en kort båtresa och vi hoppade i. Gick ner efter ankarlinan och tillbringade största delen av dyket på ca 20 meter. Vi såg massor av fisk. Stora stim av ganska stora fiskar. En lila muräna, några lustiga näbbgäddor, ålar med bruna prickar och alla möjliga fina fiskar. Vi bestämde att göra ett dyk imorgon också. När vi skulle hem kom det faktiskt en buss! Vi kunde åka med till korsningen och fick strax lift av en bil till Tamarin. Det är en härlig känsla att veta att allt ordnar sig tillslut, att om inte den ena lösningen fungerar så finns det alltid en annan att ta till. Allt är inte så otäckt och omöjligt som man kan tro.

Dag 109

Nu är det söndag eftermiddag och vi har just varit nere och badat. Vi bor ju ca 150 meter från Indiska Oceanen, så det är lätt att gå dit och ta ett dopp. Nu har jag inte skrivit på ett par dagar igen. I fredags skulle vi göra dyk nr 2. Vi gick upp tidigt för att hinna till Curepipe och titta på Trou axu cerfs, den gamla vulkankratern. Från Tamarin kunde vi åka buss till Q.Bornes, fast det tog mer än en timme! Sedan hittade vi en buss till Curepipe. När vi klev av vid busstationen och stod vid en korsning och såg bordkomna ut, stannade en herre i fin bil och undrade vart vi skulle. Till kraterna, sa vi. Hoppa in så ska jag skjutsa er. Så körde han oss ända upp! Det är inte klokt vad folk är vänliga och hjälpsamma här. Vi gick runt kratern och hade en fin utsikt över landskapet omkring. Det är ganska platt, men här och där står sylvassa toppar upp. Det är resterna av vulkaner. Hela Mauritius består ju av lavasten. Vi gick ner och var glada att vi fått skjuts upp, för det var ganska långt. Vi hittade ett ställe att äta på, eftersom vi inte ville vänta till Flic. (Det skulle bli för nära dyket). Det tog lång tid att få maten, så vi blev nervösa att vi inte skulle hinna. Men vi hann precis tills de skulle välja grejor och ge sig av. Det här var ett struligt dyk med flera nybörjare som bara simmade på oss hela tiden. Vi såg en del iallafall: flera stora drakfiskar, en giftig stenfisk som dykledaren drog ut ur en skreva bara för att visa att man absolut inte får röra den! Sedan hade han någon konstig dekompressionsprocedur för sig. Vi bestämde att inte göra fler dyk med honom. När vi gick hem köpte vi varsin T-shirt med Mauritiustryck. Det är ett roligt sätt att få souvenirer från olika ställen. Hem till Tamarin fick vi lift av först en kille, sedan en annan. Igår hyrde vi cyklar av Lagane för att åka till Tamarin Falls. Det är ca 8 km dit och vägen går genom sockerrörsfält och hagar som nästan ser svenska ut. Runt omkring har man de spetsiga bergstopparna. Det är privat mark alt. regeringsmark så vi fick fråga om tillstånd några gånger. Vi kom fram till kraftstationen och fick ställa cyklarna där. Sedan fick vi trassla oss genom snårskog och över en bäck tills vi slutligen kom fram till den nedersta dammen. Det var branta berghällen framåt, så vi försökte till höger och jag klättrade upp först genom att hänga som en apa i trädrötter och stammar. Men det verkade inte vara rätt väg, så vi försökte med berghällen ändå. Folk har ju varit här, så det måste gå att komma upp. Mycket riktigt lyckades det till slut och vi stod så mitt bland flera vattenfall och små dammar. Vi klättrade upp till den största dammen högst upp och badade i det kalla vattnet. Runt omkring oss stupade berghällarna lodrätt ca 200 m. Det var en härlig känsla att plaska omkring i den lilla "sjön". Vi hade hängt matsäcken i ett träd på marken och gick ner och åt. Sedan gick vi tillbaka till cyklarna, pratade lite med vakten och åkte hemåt. Vid det laget hade vi så ont i ändan att vi måste stå och trampa (Franska Peugeot-cyklar för terrängkörning).

Idag har vi solat och badat, som jag sade, och imorgon ska vi gå upp tidigt för att ta oss till Pamplemousse Garden och Grande Baie om vi hinner.

Dag 116

Vi sitter nu och väntar på att få gå ombord planet till Singapore, och jag passar på att skriva dagbok medan vi väntar. Igår morse gick vi upp tidigt och var ute "på vägen" redan klockan 8. Vi fick faktiskt gå i 7 minuter innan någon stannade. Vi hade hoppats att hitt någon som skulle till Port Louis och killen vi fick åka med skulle faktiskt dit. Det tog 45 och skulle ha tagit minst två timmar med buss. Han släppte av oss vid en busshållplats mot Pamplemousse och lovade att plocka upp oss på eftermiddagen om vi stod på ett särskilt ställe i Port Louis klockan fyra. Vi var framme vid parken en timme från det att vi gått hemifrån! Det är en stor park, full av palmer och träd av olika slag. Här finns de berömda jättenäckrosorna som har en diameter på mer än en meter. Vi gick omkring i ett par timmar och tog sedan en buss till Terre Rouge och en ny till Grande Baie. Det är stor skillnad mot lilla Tamarin. Här bor många rika turister, och många "vanliga" också för den delen. Vi gick omkring en stund och tittade och tog lite bilder, för stranden är ganska fin. Sedan råkade vi hamna på Pullman Hotel = läskigt flott, för vi behövde låna en telefon. Där kom vi mitt i välkomstcermonin för nyanlända gäster. Tamburin och färgglada kjolar. Jösses. Sedan tog vi en buss tillbaka till Port Louis och tog oss till den plats där vi skulle bli upphämtade för skjutsen tillbaka till Tamarin. Till slut kom han, Jean-Claude, en mycket trevlig mauritier som var chef för ett företag som sålde kontorsmateriel. Han berättade att hans fru hade problem med sin dator, och Anders lovade att titta på den. Först var han vänlig nog att skjutsa oss in till Flic för att betala dykningen. Sedan kom vi till deras hus, pratade med dem en stund och Anders grejade med datorn. Sedan skjutsade han oss tillbaka hem. Imorgon har vi bokat en taxi klockan 8 för att komma till Terre en Couleurs innan vi åker till flygplatsen. På kvällen gick vi ner till stranden för att spela in vågljud och titta på stjärnorna. Härifrån ser man vintergatan tydligt som ett ljusare band på himlen. Sista morgonen gick vi upp tidigt för att vara klara till taxin kom klockan 8. Klockan 9 hade han ännu inte kommit, så vi fick skaffa fram en annan chaufför. Han kunde dock inte alls köra lika långt för det pris vi gjort upp med den första. Efter lite dividerande fick vi ge oss igen. Taxibranschen är tydligen svårflörtad här, antagligen därför att andra besökare är villiga att betala dyrt. Den här chauffören lovade köra oss till Chamarel och Terre en Couleurs, Le Souffleur och Mahébourg och sedan till flyget på kvällen. Jag avskyr att vara beroende av någon annan så här. Jag säger inte ett ord om en buss eller matatu krånglar, men om det man betalar dyrt för inte är bra, så blir jag tjurig. Vi fick iallafall se två av ställena vi ville se och jag måste erkänna att det hade varit väldigt svårt att ta sig dit på egen hand. Nu höll jag visst på att glömma "malariagubben". När vi stod och diskuterade priser och rutter med chauffören imorse, kom en gubbe på moped och gick in på gårdenb. Han hade en lapp med våra namn och sade att han var från hälsovårdsmyndigheten och undrade om vi hade malaria!!! När vi kommit in i landet frågade de om vi hade varit i Uganda = de såg det i passet + undrade var vi skulle bo. Jag svarade Tamarin Hotel, det fina hotellet i byn. Hur den här mannen i störtkruka och träportfölj hittat till vår trädgård undrade vi mycket. Dessutom damp han bara ner mitt i röran med taxi och vi var ganska irriterade. Han ville prompt ta våra blodprov! Jag sade att vi åker härifrån ikväll, men han gav sig inte. Vi lät honom därför sticka oss i fingret och sedan försvann han. Vilken knäpp historia! Tillbaka till taxiresan idag då. När vi varit vid Le Souffleur och taxikillen sagt att han inte kunde åka ända fram för vägen var så dålig, fick vi åka med tillbaka med en bil som visst kunde köra samma väg. Rätt åt honom, tyckte jag, när vi klev ur vår skjuts mitt framför nästan på honom. Sedan körde han oss till en strand där vi kunde äta vår lunch.Vi hade med mat åt honom också, men han ville inte ha. Därefter åkte vi till Mahébourg igen och Anders frågade om han kunde stanna där. Vi hade mer än två timmar på över att fördriva. Ja, sade han och när vi kom dit körde han genom stan och sa att det inte fanns så mycket att se där. Men han fick snällt vända tillbaka och vänta på oss i 1,5 timme medan vi tittade på stan där det inte fanns så mycket att se. Sedan körde han oss till flygplatsen där vi sitter nu, som sagt, och väntar på planet till Singapore.

Dag 120

Jag satt vaken och tittade på filmen som visades på planet medan Anders sov. När vi sedan måste ställa fram klockorna 4 timmar blev det inte så mycket sömn... Vi landade i Kuala Lumpur och sedan i Singapore. Sedan tog vi oss in till stan med buss och gick av i ett område där det skulle finnas "crash pads", d.v.s. vanliga lägenheter som gjorts om till enkla hotell. Det finns sovsalar och några "dubbelrum". Vi fick ett "dubbelrum" som knappast är vackert, men som ändå kostar mer än 100 kronor. Alla hotell är dyra här, eftersom de har hunnit riva nästan alla gamla områden och byggt affärscentra där istället. Vi gick och lade oss en stund för vi var väldigt trötta. Sedan gick vi ut för att börja kolla priser. (Det verkar tyvärr vara ganska dyrt). Att kliva ut här är som att komma in i en ångbastu alt. klisterburk. Det är varmt och otroligt fuktigt.

Dag 125

Puh, det är verkligen jobbigt här. Värmen och luftfuktigheten är på gränsen till vad man står ut med. Det är svårt att inte bli hysterisk, irriterad eller glömma vad man skulle göra, vilket ärende man försöker uträtta. Alltid här vi går ut har vi glömt något. Rätt karta, guideboken eller anteckningarna vi behöver för att kunna göra vad vi tänkt. Jag vet inte var det är bäst att vara: ute på gatan i ångbastun eller inne i ett av de säkert hundra shoppingcentra som finns här, för där är det så kallt att man måste gå ut och värma sig ibland(!) Iallafall jag som fryser lätt. Det finns alltså massor med affärer och shoppingcentra här. Vi har nog varit inne i ca 10 nu och det är inga små ställen. Vår stormarknader hemma är rena kvartersbutikerna jämfört med detta. Hur ska jag då beskriva vad som händer när man går in i en av de tusentals affärerna? I 3 av 4 kommer det genast fram en ung kille och frågar: "Vad vill du köpa?" "Ska du handla idag?" Om man svara att man inte vet vad man vill ha, men undrar om man bara vill titta på en sak blir det jättesura. Bara några av dem visar produkten ifråga och bara en kort stund. Säger man sedan att man inte vill handla idag, blir de ändå ilsknare. För att ha någon chans här måste man veta exakt vad man vill ha, och veta vad man är beredd att betala. Det finns som tur är några affärer med fasta priser där personalen är mycket vänligare och visar grejorna. Där får man också veta prisläget. Om man genast (i de elaka affärerna) säger att man inte tänker köpa något idag blir man mer eller mindre utslängd.

Dag 129 Rantau Abang, Malaysia

Vi åkte från Singapore i tosdags. Egentligen hade vi velat åka i onsdags, för vi var så gott som klara, men vi bestämde att åka en dag senare. Det var nog tur för det tog oss lång tid att hitta busstationen och köpa biljetter. Sista dagen skickade vi paket och brev hem och ordnade pengar. Man får nämligen kolla noga var det är bäst att ta ut, för det kan skilja ganska mycket. Vi kom fram till att det var bäst att ta ut sing-dollar på VISA och sedan gå till ett växlingskontor (ej olagligt som i Afrika) och växla Malaysia- och Thailandvaluta. Sista dagarna i Singapore var Anders till tandläkaren ( han bet av en tand när vi åt revbensspjäll). Vi köpte en ny kamera och frågade om priser på olika saker och flygbiljetter. Vi har inte hunnit med något "vanligt" turistande, men hoppas hinna lite grand nästa gång vi kommer förbi, på vägen från Thailand till Indonesien. Vi hade fått löfte att ställa en liten låda i receptionen på vår "crash pad" och packade i "snyggkläderna" och jackorna bl.a. Här är det så hett att enda gången (förutom i affärerna) som man behöver något varmt är när man åker buss, fär där är det iskallt istället! Vi lämnade vårt rum, som för övrigt var ett gammalt badrum i lägenheten! Vi kom alltså fram till busstationen och klev på bussen, fick gå genom tullen ut från Singapore och åka till Malysiatillen och gå genom den också. Sedan satt vi bekvämt i kylan och tittade ut på landskapet. Det finns "riktig" djungel med palmer och regnskogsträd. Man åker förbi något som nästan liknar villaförorter eller sommarstugestäder. De bygger fyrkantiga hus av trä, ibland målade, ibland inte. Husen står på pålar 0,5 till 1 meter över marken, p.g.a. översvämningarna. Det ser riktigt prydligt ut och husen såtr på "svenskt" behörigt avstånd från varandra. Man ser några kor och getter ibland och plötsligt kommer något som liknar en lyxvilla eller herrgård i sten. Vad vi har sett hittills verkar det inte vara så fattigt. Landet är till 75% täckt av regnskog, så de har förstås skövlingsproblemen här också. Vi åkte förbi ganska stora kalhyggen där kullarna låg helt avskrapade med endast röd-gul sand kvar. Vi kom fram till Kuantan och letade på ett hotell för natten. Det låg ovanpå ett bageri/café och såg skapligt ut. Sedan gick vi ner och åt lite på en food-stall. Det är en plats där "små-restauranger" eller kök har samlats runt en öppen plats med bord och stolar. Man kan beställa mat och dryck från vilket kök man vill och sitta ner och äta. Gott, smidigt och billigt. Vi tog en promenad till kajen och gick sedan hem och lade oss. Jag tittade en stund från vårt fönster ner i det kinesiska köket/bageriet och tänkte att det här vore nog kul att ta ett kort på imorgon i dagsljus. Pryttlar och baljor och disk och konstiga grönsaker och en underlig spis. Då kommer plötsligt en stor råtta springande över golvet i köket. Den var minst 20 cm lång, svansen ej inräknad.Vid det här laget reagerar vi knappt över kackerlackor och ödlor men råttor i köket... Igår förmiddag bestämde vi att åka över till en liten fiskeby på andra sidan floden. Men det kom ingen båt till eller från det hållet så vi gick på en som skulle åt andra hållet istället. Det tog ca 5 minuter och vi var framme vid en annan liten fiskeby. Det är lättare att resa här än i Afrika. Folk är så vana att se travellers och glor inte så förbaskat. I Uganda höll de på att tappa ögonen. (Kom just att tänka på en kille i Jinja som Anders skrämde iväg för en stund genom att skälla och morra som en ilsken hund...) Vi har många teorier och iakttagelser om skillanderna mellan resenärer i Afrika och Asien. Det är kanske för tidigt att säga, men det verkar iallafall som om "snobbarna" och "innefolket" åker hit. Folk pratar inte lika mycket med varandra för att ge råd och tips, och på toaletterna luktar det deodorant!!!! Vi gick en stund längs vattnet i byn. Här är husen lite sämre och "fattigare" men det ser ändå inte dåligt ut. Det ligger dock massor med skräp överallt. Burkar och plast och bråte. Det måste ha blivit kvar sedan senaste översvämningen. Vi satte oss på någon slags gammal husgrund på pålar under ett träd, för att komma undan hettan och för att leka lite med nya kameran. Några småkillar kom fram och var nyfikna. De höll på att leka med några egendomliga djur som vi senare förstod var dolksvansar, ett urgammalt skalbaggsliknande djur som är ca 25 cm i diameter. Sedan tog vi en båt tillbaka till stan och åt anka och ris, hämtade bagaget och gick till bussen. De var tvungna att byta däck innan vi kunde åka. Sedan körde han väldigt sakta så resan på 13 mil tog 3,5 timme. Vägarna är väldigt bra här. Igår kväll klev vi alltså av här i Rantau Abang, ungefär mitt på Malaysias östkust. Anledningen är att här kan man få se sköldpaddor som kommer upp på stranden för att lägga ägg, om man har tur alltså. När vi klev av bussen var klockan halv sju på kvällen. Vi gick ner mot stranden där det skulle finnas billiga bungalows att hyra. Det här är alltså lönen man får för mödan och "osäkerhetsfaktorn" att resa så här. (Man vet inte när, hur och var man ska få ett rum). Vi sitter nu på verandan till vår bungalow och tittar ut över havet. Vi fick den sista med havsutsikt. Ca 20 meter från vår trappa slår vågorna mot stranden. Priset? en femtiolapp per natt...

Dag 140 Puket, Thailand

Nu har vi slöat riktigt ordentligt. Jag ser att det är 11 dagar sedan jag skrev sist. Men vi har inte riktigt orkat "jobba" så mycket. Vi var väldigt utkörda sedan Singapore och tillbringade några dagar i Rantau Abang. Tänk att när man har "strandtomt" så är man inte lika sugen på att gå ner och bada. När man bor sämre till så gör man sig ibland stora besvär på att åka till en strand. Det är konstigt. Vi lyckades iallafall inte se några sköldpaddor, tråkigt nog. De sade att det precis var början på säsongen och att det verkade vara mycket färre iår. Och vilken tur ska man inte ha för att få se en av dessa, i mörkret, komma upp någonstans längs den 25 km långa stranden. En morgon gick vi upp till vägen för att ta en buss till Kuala Trenganu och en vidare till Kota Bharu. Till slut stannade en buss och vi fick åka med. Framme i Kuala Trenganu letade vi på den rätta busstationen och köpte biljetter vidare. Vi fick vänta några timmar och passade på att äta lite. Tittade på ett ställe, men det såg ut som om maten legat framme länge, dessutom kryllade det av dessa vanskapta katter som finns här, så vi letade på en annan restaurang. Alla katter vi hittills sett här är magra, sjuka och har vanskapt svans. Vi har inte sett en enda "normal" katt. När vi ätit turades vi om att vakta bagaget och gå ut och fotografera. Jag gick till marknaden och fick lite bilder på folk och frukt. De är inte så ovilliga att bli fotograferade här som de är i Afrika, men några gånger fick jag nej eller vågade inte. Annars är folk för det mesta väldigt trevliga, även om det är svårt med engelskan. Malaysia är ett land vi gillar väldigt mycket hittills. Bussen kom och vi åkte till Kota Bharu, där vi tänkt ordna visum till Thailand. När vi klivit av hände något vanligt och ovanligt på samma gång. Vi blev överfallna av hotelluthyrare. De gav oss olika papper och broschyrer. Sedan lät de oss gå undan och själva bestämma var vi ville bo! I Afrika stod de och skrek i munnen på varandra tills man inte orkade kämpa emot utan valde en av dem. Vi valde ett guest house som kunde fixa visumet åt oss. Det var en bit att gå men folket där var mycket snälla. På takrestaurangen jobbade en italienare som en brottartränare, men var så vänlig. Dagen därpå gick vi till thailändska konsulatet och lämnade in passen. Det skulle ta 24 timmar så vi hade hela dagen på oss. Frun i huset hade talat om allt man kunde göra, men vi tog bara en buss till ett ställe där de skulle tillverka kite-drakar. Vi hittade inte rätt men gick omkring bland husen och sprang på en batikfabrik istället. Det var några tjejer som satt och handmålade på sidentyg. Vi fick lite bilder på folk också. Sedan åkte vi buss tillbaka och gick och tittade på ett turistjippo med trumslagare mm. Gick hem och slappade på taket. Vi behöver nog vila lite. Det är himla jobbigt att alltid vara alert, påhittig, smart, ekonomisk, effektiv och på gott humör och redo att villigt suga in alla nya intryck! Vi märker att i Egypten t.ex. SÅG vi mycket mer. Detaljer och dråpligheter. Men där är nog en omöjlighet att känna sig så "färsk" hela tiden. Det kanske kan hjälpa att vila lite. Dagen därpå gick vi och tog en buss till gränsen mot Thailand. På andra sidan väntade trishawer på att få ta oss in till stan. Det är en gubbe på cykel med sidovagn och utrymme för bagaget under. Man ser dem överallt. Oftast är det inhemska passagerare, men vi hade ändå inte vågat pröva tidigare. Gubben fick trampa hårt för att komma framåt. Det kändes lite lustigt att sitta där på sätet och åka genom stan. Han släppte av oss utanför ett hotell där bussen mot Hat Yai skulle gå. Bussen kom, en timme försenad. När vi åkt en bra stund körde han in på en verkstad för att byta däck. Det tog väl en timme ungefär och när vi kom fram till Hat Yai var det kolmörkt. Vi gick av vid busstationen och det kom ett par taxichaufförer och ville skjutsa oss. Vi trodde (och hoppades) att det skulle finnas hotell i närheten, så vi sade att vi inte behövde någon hjälp. Vilket var helt fel, för när vi gått en bit såg vi att detta var långt utanför stan. Husen var låga och "skruttiga". Folk lever verkligen för öppen dörr ut mot gatan. Man ser in i verkstäder, syateljeer och diverse affärer. Vi frågade i en affär om de visste i vilken riktning den och den gatan låg. Jag tror ingen av alla dem som samlats runt oss kunde säga eller förstå mer än ja och nej på engelska. De stod en stund och pratade och tjattrade. Tillslut förstod vi att de inte hade en aning om vad vi ville. Så vi gick vidare och stannade framför en liten "kvarters-ute-restaurang" för att titta på kartan. Folket på stället kom fram för att hjälpa oss. Vi sade namnet på ett hotell och de stoppade en tuk-tuk. Vi åkte länge tills han släppte av oss vid det hotell vi bett om. Ser man på! Så snabbt förändras något som verkat hopplöst. Vi gick runt hörnet på det dyra hotell där vi gått av och där låg det billiga ställe vi tänkt bo på. Vi gick upp och fick ett rum. De kunde också ordna bussbiljetter till Krabi, med hämtning utanför hotellet dagen därpå. Rena limousine-servicen! Eftersom vi var vrålhungriga gick vi ut och åt. Morgonen därpå hann vi gå ut och handla lite frukt innan bussen kom och hämtade oss.

Hoppat över både Pi pi och Koh Tao

Dag 148 Bangkok

Innan vi kom hit hade folk gjort beskrivningar av hur Bangkok var, så vi hade bilden fullständigt klar för oss: lika kaotiskt som Kairo och lika kvalmigt som i Singapore... Eftersom vi var beredda på det allra värsta, så är det faktiskt inte SÅ farligt. Nåväl, kläderna klibbar fast på kroppen, luften är blå av avgaser och trafiken är just kaotisk men det går ganska bra ändå. Sist jag skrev var vi på väg till Surat Thani igen för att sova och ta tåget till Bangkok. Vi åkte tillbaka till hotellet vi bott på tidigare. På morgonen därpå tog vi oss till tåget. På det här sättet kunde vi se landskapet omkring, annars åker folk mest nattåget upp till Bangkok. Det var som vanligt nästan iskallt på tåget, men när vi tittade på termometern, så visade den 25 grader! Så mycket har vi alltså vant oss vid värmen. När vi kom fram till Bangkok ösregnade det. Vanligtvis undviker vi att åka på dagtid, eftersom man då kommer fram i mörkret. Med billiga flygbiljetter måste man förstås stå ut med att åka på obekväma tider. Men som sagt så försöker vi undvika det. Det är inte alls kul att komma fram till ett nytt ställe sent på kvällen och börja leta hotellrum. Vi fick tag i en taxi, men hotellet vi tänkt bo på var fullt, och alla i närheten. Till slut hittade vi ett rum på ett minst sagt otrevligt hotell. Detta var bottenrekord vad gäller standard. Rummet hade två sängar inklämda, där avståndet mellan dem var högst 20 cm. Tunna väggar, inget fönster, smutsigt och med regnvatten som plaskade på cementgolvet! För detta ville de ha 50:- = hutlöst. Men vi hade inget val, så vi måste ta det. Visst var det risigt, sämre än Fajum i Egypten, men hellre än att ligga ute. Dagen därpå fick vi ett rum på ett mycket bättre ställe och där bor vi nu. Igår förmiddag kastade vi oss ut i Bangkok. Vi har en del att göra här. Köpa nya flygbiljetter och kläder. Vi fick några adresser av svenskarna vi träffade på Koh Tao, så nu har vi irrat omkring i två dagar. Jag börjar få ont i halsen av luften, men vi har bestämt att stå ut i två dagar till innan vi åker till Chiang Mai i norra Thailand.

Dag 153 Chiang Mai

Vi sitter och väntar på lite kvällsmat på restaurangterassen till det guest house vi bor på. Vi kom hit i morse efter en hel natts bussresa från Bangkok. Innan vi åkte var vi till skräddaren för en sista provning och köpte några väskor och mina dyra skor. Anders började bli lite förkyld med ont i halsen och jag fick ont i knät av allt springande. Om det inte fanns saker man fick lust att köpa p.g.a. pris & kvalitet skulle man inte orka många dagar i Bangkok. Luften är som jag sade mer svart-blå än genomskinlig. När vi slutligen, efter en del "Afrika-strul" med bussen, kunde kliva av började vi bli lite misstänksamma över en sak. Redan på guest houset hade de varnat oss att man kan bli rånad på pengar och pass under bussresan på natten. När de sedan upprepade samma sak vid "kontoret" och betedde sig lite konstigt på bussen (några killar som tydligen var från Malaysia blev tillsagda att sitta på varsitt säte=vi tänkte på matatun till Tanzania, tyckte vi att de sagt lite för mycket. Vi tog kreditkorten och det mesta av pengarna i strumporna(!) och jag band fast mina värdepåsar ordentligt om magen. Dessutom låste vi fast lilla ryggsäcken i sätet. När vi vaknade i morse hade ingenting försvunnit, så det var nog inbillning alltihop. När vi kom fram till Chiang Mai kom en "slemmig typ" och haffade oss och skjutsade oss till det guest house där vi nu sitter. Han ser ut som major Winchester i MASH om någon minns honom. När han sedan sa att han var utbildad läkare kunde vi knappt hålla oss för skratt! De verkar ganska bra här, fast personalen är underligt sura hela tiden. Vi kanske ändå går med dem på trekking i övermorgon, för imorgon måste vi vila för att orka. (Vi sov hela dagen idag!). Chiang Mai verkar mycket lugnare än Bangkok, det är inte alls så varmkladdigt och luften är bättre.

Dag 162 fortfarande Chiang Mai

Vi är kvar här ännu. Så fort Anders började bli lite bättre blev jag förkyld. "Winchester" springer och tjatar om att vi ska med på trekking, annars går det ingen nöd på oss. Det är mycket skönare att ligga sjuk här än i Bangkok, för att inte tala om Singapore, där boendet var dyrt. Här är lugn och ro och vi bor billigt. Vi gör just nu av med en halv budget per dag. Jag hoppas vi kan komma ut på vandringen om ett par dagar. Men tänk att det här är första gången på 6 månader som vi måste ligga stilla (utom blindtarmsoperationen förstås). Helt otroligt!

Dag 168

Nu har vi kommit tillbaka från trekkingen med onda muskler och knän. Jag ska försöka ta det från början. I torsdags bestämde vi att gå med på fredagen, alltså självaste midsommarafton. De sista dagarna i Chiang Mai var jag fortfarande förkyld men vi gick omkring i stan och handlade lite ändå. Det är som sagt lite lugnare här. Vi träffade två svenskar som också skulle med: Per och Anna från Linköping, mycket trevliga. Vi startade på midsommaraftonens morgon. (Rob från Canada och "Miss Korea" var också med). Bilresan var ganska lång, först ut genom stan. Vi stannade för att Mr Sing (ledaren) skulle handla. Då hamnade vi mitt i någon buddistisk offerrit. Det var unga killar, en hade två yxor som han skar sig i tungan med. En annan hade långa pinnar instuckna i bröstet och halsen. De hade skålar med ris och fruk som de "slängde omkring" med. Blodet använde de för att måla något på väggen med. Sedan åkte vi ut från stan och kom ut på landet. Det är fint här uppe med höga berg i bakgrunden och odlingar och hus längs vägen. Vi kom upp på rena serpentinvägar och Miss Korea spydde. Jag tror att vi var på ca 2500-3000 meters höjd, så det var lite svalare än nere i stan. Först stannade vi vid ett vattenfall och fick lunch = flied lice som vi kallar det, d.v.s stekt ris: flied rice (de kan ju inte säga "r"). Sedan blev vi avsläppta och skulle börja gå. Det är roligt att se regnskog på nära håll. Det kanske inte är riktig regnskog, men träden är höga. Vi gisk en stund och stannade vid några hus där de odlade kaffe. Där fick vi en extra guide som skulle följa med oss till Lisu-byn. Han var en riktig sprinterlöpare. Det gick brant uppför och jag var inte riktigt bra från förkylningen, så det var jobbigt. Till slut kom vi fram till byn och blev mottagna av småflickor som ville sälja armband till oss. Annars var det inte SÅ väldigt "turistförstört". Vi gick runt i byn och tittade och fick några riktigt bra bilder på folk. Vi fick sova i ett av husen, tillsammans med familjen som bodde där. De bygger hus av bambu och har stampat jordgolv och saknar elström. Vi sov alla i en lång rad på en "säng" av bambu, efter att ha ätit av Mr Sings egenhändigt lagade mat. Det började bra, tyckte vi. Vår lilla grupp var ensamma utlänningar, "falangs" i byn och de var som sagt inte alltför vana vid turister. Under natten hade byns hundar årets uppgörelse lät det som. Tupparna gol i ett och rök sipprade in mellan bambuväggarna. "Sängen" vi sovit på var stenhård, men i övrigt var allt bra. På morgonen fick vi frukost och småflickorna gjorde nya försäljningsförsök innan vi gick. Vi skulle gå i 2,5 timme men det blev minst 3,5 trots att de nästan sprang ibland. Det första Rob gjorde var att halka utför ett litet stup. Vi gick ganska högt och kunde se bergen som hör till Burma resp. Laos. Under turen fick vi aldrig se opium växa fritt. Det är ju förbjudet, så befolkningen odlar det så långt från byn som möjligt. Vi gick förbi branta slänter som nyligen bränts av och ska bli risfält. Vi så också riset växa i tuvor utan något vatten intill. De klarar sig tydligen med enbart regnvatten. Slutligen hade vi bara en brant stig kvar till elefantlägret. Vi kom ner och fick lunch. Sedan skulle elefanterna badas i floden. Sadlar knöts fast och vi kunde kliva på från en hydda på pålar. Tänk, jag som "alltid" drömt om att få rida på en elefant! De lunkade i sakta mak fram på en stig som såg alldeles för smal ut. Elefanter är mycket viga, fast man inte kan tro det. De klättrade upp- och neför branter med oss på ryggen. När vi gått över en flod var vi framme där vi skulle sova. Det skulle vara vid en Karen-by, men det fanns bara ett hur för oss att bo i och ett hus för dem som skötte stället när det var turister där. Vi trodde att vi skulle få träffa bybor men så blev det alltså inte. Innan kvällen så badade vi i floden för att tvätta oss. (Det var tur för sedan fanns ingen tvättmöjlighet förrän i Chiang Mai). På kvällen hade jag så ont i knäna att jag knappt kunde gå! Som tur var hade det gått över till dagen därpå. Nu skulle vi alltså åka bambuflotte ner för floden i 5 timmar. Vi klev på, barfota och i baddräkt för man stod med fötterna i vattnet. Strax tappade Per första bambupinnen och sedan en till, så de hade lite svårt med manövreringen, grabbarna. Men vi klarade oss utan att välta eller ramla i. När några "tävlingsdårar" från en annan trekkingtur hade kämpat för att köra om oss var allt lugn och fridfullt igen. Vi gled fram genom skogen. Ibland var det stenar i vägen och flotten fastnade, men de fick loss den och vi kom fram dit vi skulle. Vi fick mat, fried noodles, innan vi gick iväg mot Akha-byn där vi skulle sova. Halvvägs stannade vi för att vila vid ett hus. En gubbe satt och höll i en stor tusenfoting. Han öppnade en flaska whisky och stoppade ner djuret. Sedan såg vi alla på hur den sakta dog i spriten. Därefter hällde han i något pulver och sedan var det tydligen klart att dricka! När vi kom fram till Akha-byn kom kvinnor fram och försökte sälja saker åt oss. Så genuint var det. Ska man ut där ingen har varit förut måste man långt ut... Vi gick omkring i byn och tittade. Husen är ofta på pålar och under går kor, grisar och höns. (Varenda natt har dessa förbaskade tuppar hållit oss vakna). Dagen därpå gick vi tillbaka till floden för att få lunch, fried noodles, och sedan vänta på att få åka tillbaka till Chiang Mai. På kvällen hade Anders börjat må illa och han kräktes under natten. Vi började alla bli mörbultade av att sova på så hårt underlag och få dålig sömn p.g.a. alla konstiga ljus och starka lukter. Vi skulle vara tvungna att vänta ett par timmar på någon som kom per bambuflotte, så vi lade oss att sova. När vi kom tillbaka till Chiang Mail gick vi ut och åt med Per och Anna. Anders mådde fortfarande dåligt så han åt bara te och smörgås. Vi andra åt en härlig wienerschnitzel med potatismos. Efter fyra dagar med "trekking-diet" var det väldigt gott. Jag började känna mig varm men tänkte inte så mycket på det. Jag trodde det var för att vi hade varit ute i flera dagar. Men dagen därpå var vi ute lite på stan och på kvällen tog jag febern: 38,5. Vi trodde det var förkylningen som börjat igen så jag låg i sängen nästa dag. När febern inte gått ner på kvällen gick Anders ut och pratade med dem på hostelet. Alla som jobbar här är sura och grininga, utom en tjej, och det visade sig att hon är ägarens dotter. Hon lovade att skjutsa oss till doktorn. När vi kom till sjukhuset i Chiang Mai, träffade vi en doktor som först gav mig dropp, för han tyckte jag var så mager! Nog för att ris- och grönsaksdieten kan få vem som helst att tappa flera kilon, men dropp... Han berättade att han trodde jag fått dengy-feber, vilken sprids av myggor. Det är ju riktigt att vi blivit väldigt myggbitna under tekkingen. Jag fick tre olika mediciner: antibiotika och något för febern. Sedan förklarade han att dengyfeber är bara att vänta ut. Febern kommer att var mycket hög i flera dagar och sedan gå över av sig självt. Det enda man kan göra är att vila. Vi åkte tillbaka till hostelet och beredde oss på att stanna där minst en vecka. Febern låg strax under 40 grader i flera dagar och det var hett utan luftkonditionering. Anders blötte handdukar för att badda mig. Han sade att det var ljummet vatten, men de kändes iskalla, så varm var jag. Det värsta var nog inte febern utan medicinen. Det var så grymt stark att jag mådde illa och hade enormt ont i magen. Att äta den heta thaimaten gick bara inte, så det var ganska jobbigt. Men som sagt, efter någon vecka var allt som vanligt igen och innan vi åkte tillbaka till Bangkok passade vi på att titta hur de gör silke. Mängder med silkesmaskar låg på stora fat och "tuggade" = spann tråden. Sedan tog de pupporna, lade dem i hett vatten så att maskarna dog och det gick att linda upp tråden. En dag hyrde vi en moped och åkte runt till några tempel i närheten. Sedan måste vi tillslut ta oss tillbaka till Bangkok. Vi tog en nattbuss igen. Det var ganska mycket kvar att göra och handla. Mycket är av dålig kvalitet, men inte allt, och man måste hela tiden se upp. Vi måste gå till skräddaren och gräla med dem i 5 (!) timmar om min klänning. Allt annat var mycket bra, men klänning och blus var inte riktigt OK. Till slut gjorde de en del ändringar och gav mig en extra bit tyg, så vi blev ganska nöjda. En kväll var vi i synd-kvarteren och gick för att se efter vad de har för sig där. Vi köpte flygbiljetter och när vi handlat klart allt och packat det, tog vi en tuk-tuk till stora posten och skickade hem alltihop. (Skräddarens saker ordnade de sändningen av). Hoppas nu allt kommer hem i gott skick! Det var med stor lättnad vi bara lämnade in paketet på posten. Tänk, i Kenya tog det oss två dagar att ordna allt: först gå till mataffären och köpa kartonger, bygga dem till en större, gå till posten, stå där och slå in alltihop framför en posttjänsteman! I Bangkok tog det en halvtimme! Sista eftermiddagen turistade vi i Grand Palace och blev osams om fotografering... När vi var på trekkingen och skulle sova på den där långa bambusängen i Lisubyn berättade berättade Rob att han betalat på tok för mycket för transporten från flygplatsen. Per och Anna hade bara betalat några kronor genom att åka med en vanlig buss. Detta gjorde att vi också bestämde oss för att ta bussen...Vi kollade busskartan och såg att det skulle gå att åka med buss nr 10 till flygplatsen. Vi ställde oss och väntade. Ingen buss 10 kom. Vi väntade ännu längre. Tillslut hoppade vi på en annan buss, fick byta, vänta igen etc. Dessutom var det bedrövliga bilköer hela tiden, så vi kom fram till flygplatsen 45 minuter innan planet skulle gå!! Vi hittade incheckningsdisken och fick beskedet att "Sorry Sir, planet är väldigt fullbokat, så ni måste tyvärr åka i business class och där har ni inte fått sätena bredvid varandra". Sedan var vi hjärtligt inbjudna till deras Royal Executive Class Lounge. Vi hann sitta ner i "finrummet" innan vi måste checka in. Sedan fick vi gå till vänster i flygplanet... Blev serverade champanj, juice, snacks, middag på porslin och vita linnedukar samt vin! Denna "leg" på vår biljett (Bangkok-Singapore-Denpasar-Melbourne) var ju redan i princip gratis...

Dag 177 Bali

Oj, vad tiden går fort! 14 månader är inte så mycket egentiligen. Vi sitter just nu på Bali och våndas över att vi inte kommer att hinna en göra det vi tänkt i Indonesien. Alldeles nyhss kom Anders tillbaka och har äntligen hittat en gubbe som kanske kan (mot mutor) ordna flygbiljetter till Flores. Vi hade tidigare insett att ska vi hinna något i Indonesien måste vi flyga ibland. Vi hade dock inte varit så smarta att vi ordnat det i Singapore, vi hann inte förresten. När vi så kommer hit får vi höra att det är fullbokat hela juli. Även om den här killen kan ordna något den här veckan så måste vi förlänga tiden i Indonesien lite grand. En svag stund tänkte vi rentav åka tidigare till Australien och strunta i alltihop. Men det vore väldigt synd, nu när vi är här. Så just nu lutar det åt att förlänga lite för att hinna det vi vill. Jag vill ju se "mina" ödlor... Innan jag börjar beskrivningen av Bali ska jag väl avverka Singapore först. Vi kom dit, flygande business class, och var rätt trötta efter Bangkok. Dock visste vi att uppgiften i Singapore också var rätt tuff. (Alltså, man behöver ju inte kuta runt för att handla och göra "bra" affärer, om man inte vill...) Det var skönt att ha en färdig rutin, som man får när man kommer tillbaka till ett ställe för andra gången. Man vet vart bussarna går och var man kan bo t.ex. Vi knallade upp på Peony's där vi bott förut och fick ett mycket finare badrum den här gången, för samma pris. Här var det lite möbler och heltäckningsmatta! Sedan måste vi ge oss ut på stan. Det var fredagkväll och vi åkte ut till ett köpcenter för att kolla priser. Sedan höll vi på och letade och prutade och åkte från det en a shoppingcentret till det andra och träffade många otrevliga typer och några enstaka trevliga. Det är en stenhård miljö, folk kan till och med skrika saker efter en om man inte handlar! Anders kom på ett fel med kameran vi köpte förra gången, plus att de gett oss fel fjärrkontroll, så vi måste åka dit och börja härja med dem. Vi skulle få en ny fjärrkontroll om vi betalade extra!! Det slutade med att vi fick den gratis, men hjälp med objektivet som var fel på ville de inte ställa upp på. Vi skulle få gå till deras agent och klaga. Vi letade oss dit. Först ville de inte hjälpa oss alls, men slutligen bytte de objektiv åt oss. Även om vi hade mycket att göra "i stan" så tog vi oss tid till att åka ut till Norska Sjömanskyrkan. Vi hittade ganska lätt dit och blev bjudna på våfflor med jordgubbssylt + svenska tidningar! Vi satt och fikade på terassen med utsikt över Singapores hamn. Vilken härlig lugn miljö, långt borta från all stress i stan. Vi satt en lång stund och pratade med Birgitta som jobbar som församlingsassistent här. Mycket återstod att göra, men jag orkar helt enkelt inte beskriva varje gräl och gnabb med försäljarna i affärerna. Vi kom hit till Bali i förrgår natt och klockan är nu tio på kvällen. Vi har just försökt lugna två franska familjer som fått "knarksvamp" av misstag på en restaurang. De kom till oss och undrade om vi hade något kräkmedel. De irrar omkring och är rädda att det är farligt.

Dag 192 Bali

Jodå, det blev en lång historia den natten. Först ville de inte att vi skulle hämta doktor, för det är tydligen dödsstaff på att använda droger här. Det är två familjer, och alla utom en av sönerna hade ätit svampsoppa och svampomelett på en restaurang. När sedan notan kom och var jättehög förstod de att de blivit pålurade denna svamp, som finns i Asien och som en del använder som drog. Vi försökte lugna dem, jag kunde ju prata med dem på deras språk. Anders gick ut och köpte vatten. Till slut måste vi hämta doktorn iallafall för minsta grabben var helt borta och hans mamma gick omkring som en mentalpatient i trädgården. Doktorn kom och sa att de skulle dricka mycket mjölk, så han som jobbar på (det enkla) hotellet följde med mig till en affär som låg ganska långt bort. Vi hittade bara någon slags gräddmjölk på burk, men det fick duga. Pappan i ena familjen for omkring som ett yrväder. När sonen inte ville dricka mjölken slet han in honom i duschen med kläderna på. Dottern stod och spydde i en rabatt. Den andra familjen var lite lugnare. Vi kallade på doktorn igen och bestämde att det var bäst att åka till sjukhus. Under tiden hade den (tidigare) sansade mamman flippat ur. När hon började sjunga i ambulansen blev jag lite orolig. (Jag hade erbjudit mig att följa med dem till Denpasars sjukhus). Vi kom fram och det hela tog till klockan 2 på natten. De magpumpade tre av dem och lade in grabben för observation. Dagen därpå var alla helt normala igen. De ville bjuda oss på restaurang som tack för hjälpen. Slutsats - ät aldrig svamp (min käre, käre morfar fick alltså rätt).

Dag 201

Var var jag nu, jo kvar i Singapore. Just nu sitter vi på Denpasars flygplats och försöker få en biljett till Flores. Ingen vet någonting, detta är rena snurren, men vi sitter lugnt och väntar och ser på. Det finns med andra ord tid att fortsätta med dagboken. Sista kvällen i Singapore gick Anders iväg och ringde till Debbie i Australien. Vi hade skrivit brev till dem och bett dem kolla flygpriser över Stilla Havet. Hansi och Anke hade nämligen sagt att de köpt billiga biljetter där. Men Debbie hade fått fram ett ganska högt pris, så vi beslöt att försöka hinna få tag i biljetter i Singapore. Vi hade bara en förmiddag innan planet gick plus att vi måste till posten med mark-paketet. Jag hade tidigare ringt till ett ställe och fått ett ganska bra pris Sydney - Auckland - Tahiti - Los Angeles. De lovade försöka orna biljetterna på ett par timmar. Vi åkte dit och betalade. Sedan måste Anders åka ut till flyget och checka in bagaget. Jag åkte tillbaka till biljettkontoret när de hade biljetterna klara. Sedan väntade jag på buss 390 till flygplatsen. Den kom tillslut och tog minst trekvart ut, han körde i snigelfart tyckte jag!! Tio över ett var jag i hallen. Anders kom springande emot mig, han behövde mitt pass förstås. Halv två skulle planet gå och då var vi på plats!! De hade hotat att lämna våra platser till någon annan om jag inte kom före klockan ett. Nu har vi varit sena två gånger i sträck till inchekningar, men båda gångerna har de ordnat sig... Fick dock inte business class den här gången. Innan vi frigör oss från Singapore helt vill jag berätta en liten episod som jag tycker är Singapore i ett nötskal. Jag hade köpte en svart penna hos gubben runt hörnet. När den också började strejka gick jag för att byta den. Följande argument fick jag höra innan jag äntligen fick en ny: "Du har kanske köpt den hos han bredvid?" "Jag har inga svarta pennor" (Jag pekar då på burken på disken full av svarta pennor). "Du har kanske tappat den i golvet". Tillslut fick jag en ny penna! (som för övrigt också lagt av...)

Nåja, efter en mellanlandning i Jakarta kom vi fram till Bali. Det var kväll, något som jag sagt många gånger att vi inte gillar. Utanför fanns det en organiserad taxi-disk där priserna var satta. Trots det skulle han försöka lura oss! Vi har fått varningen att Indonesien är likt Egypten på den punkten, och det verkar stämma. Vi hittade det här rummet som är billigt och inom budget, dessutom ingår en enkel frukost bestående av te, vitt bröd och frukt. Vi tillbringade första dagen med att sova till kl 5, sedan gick vi ut och åt. Kuta Beach påminner mycket om franska Rivieran: turistbutiker, taxi-tjatare, försäljare och massor av turister. Det första vi tänkte göra var att ordna en flygbiljett härifrån och under den ev. väntetiden åka runt på Bali. Nu var det emellertid inte riktigt så enkelt. Vi gick till flera agenter, men till Maumere på Flores dit vi helst hade velat åka var det fullbokat hela juli! Vi försökte hos en kille som verkade kunna fixa det med lite mutor, men vi gav upp där också. Nu hade vi iallafall äntligen fått reda på lite mer hur det "fungerar". Om man vill till Lombok som är ön närmast åker man bara ut till flygplatsen och ställer sig i kö, ungefär som till bussen! När vi vilat och solat några dagar tog vi chansen att åka ut till flyget för att försöka komma med någonstans. Vi kom ut och fick skriva oss på en väntelista. (Innan hade vi förlängt vistelsen i Indonesien med 2 veckor för att ha en chans att hinna). Klockan 11 fick vi gå genom den lilla och föga förtroendeingivande säkerhetskontrollen (folk, och vi också, sprang ut och in hur som helst sedan). Vid incheckningsdiskan fick vi höra att planet var försenat. Vänta, vänta. Två timmar. Det är fullbokat. Till Lombok då? Ja, det går bra. Ta planet om två timmar. Gå ut och köpa lite svindyr men ack så god flygplatsmat. Vänta på planet. 25 minuter i luften, fin utsikt. Landa på Lombok. Få taxi till Ampenan. Vid Merpatis kontor (inrikesflygbolaget) i stan två minuter i fyra. Städaren meddelar att personalen gått hem. Kom igen imorgon. Leta hotell. Hitta snart ett ganska skabbigt, men det får duga. Gå ut och äta en bit stekt kyckling och STEKT POTATIS! Må bra, känna att nu är vi ute och reser på riktigt igen. Härligt! Minareten ljuder genom kvällsluften. Mycket, mycket påminner om Egypten.

Nästa dag gick vi in på flygkontoret och lyckades med underverket att få två bokade platser på flyget till Maumere, men först om två dagar. OK, tänkte vi, vi har ju massor med skrivjobb att göra. Två dagar senare gick vi in för att kolla att allt var som det skulle med bokningen, och fick då beskedet att planet var fullbokat! Rabaldret bröt nu lös. De ringde Denpasar för att kolla, jo det var fullt. Tydligen hade det kommit en grupp muslimer på väg hem från Mekka som fått våra platser!!! Vi vågade inte bli hur arga som helst, för vi var rädda att de inte skulle ge oss pengarna tillbaka om det hela inte kunde lösas, d.v.s. om de kunde sparka ut ett par av dem som fått våra platser. Under sker som bekant inte så lätt, så tillslut fick ge oss och fick pengarna tillbaka. Nu ställde vi oss frågan igen: ska vi avbryta Indonesien och åka tidigare till Australien? Men Komodo med ödlorna ligger ju på andra sidan nästa ö!! Vi bestämde oss för att försöka. Tidigare hade vi gått till banken och tagit ut en miljon rupier, det är svårt att veta när vi kommer till en bank nästa gång. Sedan gick vi och köpte bussbiljetter till Sape varifrån man kan åka båt till Komodo. Vi hade plockat några koraller som vi skulle kunna hinna posta innan bussen gick. Först kollade vi den lilla posten bredvid hotellet. Nej, de sålde bara frimärken. Gå till stora posten i Mataram. Fick en bemo dit. Nej, det kan vi inte göra här, ni måste åka till kontoret i Ampenan... Mycket möda för några gamla koraller som svenska tullen kanske inte släpper in ens! Vi fick en ny bemo, trots att vi stod på en enkelriktad gata åt fel håll. Åkte ca 3 km (tre städer ligger på rad och det är väldigt långt till allting). In på posten. Vrida och vända på paketet (fått kartong på snabbköpet). Ja, det går bra här, men först måste ni gå till tullen som ligger 300 meter däråt! Traskade dit, bråttom för vi måste snart checka ut på hotellet. Uniformsklädda herrar i parti och minut, vilka inte såg alltför upptagna ut. Fylla i 5 ex av ett formulär. Plus ett annat. Noga skriva en lång harang på engelska om innehållet som vi hoppades de inte skulle förstå, om det nu är förbjudet att föra ut koraller (dumt att fråga). Allt gick förvånansvärt bra. Vi fick våra papper stämplade och kunde gå tillbaka till posten, betala och allt var klart. Fick en ny bemo tillbaka till Mataram, handlade mat i snabbköpet att ta med till Komodo, ifall det skulle behövas. Vi checkade ut en halvtimme för sent och tog en bemo till busstationen. Där åt vi lite =pyttelite (en lång resa genom Asien är rena bantningskuren) nasi puteh och ayam goreng, d.v.s ris och kyckling. Vi hade bestämt att ta en luftkonditionerad buss men den utan AC såg mycket finare ut. Vi hade ätit mandariner och jag behövde tvätta händerna så jag gick iväg för att leta efter en kamar kecil. Jag hittade ingen men jag såg en gammal tant som hade ett bord med diskbaljor. Hon skötte tydligen disken åt de hawkers (matstånd) som fanns i närheten. Det läckte lite under ena baljan. Jag höll händerna under. När hon fick se mig såg hon först jättearg ut, sedan fyllde hon ett glas och jag kunde tvätta mig! På vägen tillbaka såg jag hur de höll på att lasta på en motorcykel på ett busstak. När jag kom tillbaka med kameran var allt klart och motorcykeln låg fastsurrad ovanpå taket. Vi tog plats i bussen och efter ganska mycket stök kunde vi åka. Vi kom till Labuhan Lombok och gick på färjan. För att inte tära på det matförråd vi lagrat på oss köpte vi lite mat av killarna som alltid står och väntar vid bussterminaler etc. Hårdkokta ägg och majskolv. På färjan träffade vi de två kanadensare (Adriane och Dave) vi tidigare träffat på en bemo i Mataram. Sedan var vi över på Sumbawa. Det började bli mörkt och vi kunde "se fram emot" en natt på buss. Klockan 22 stannade de plötsligt och delade ut matkuponger, och vi fick varsin tallrik med ris, kyckling, kött och sojabiff.

Dag 217 Sape, Sumbawa

Vi sov/ satt inte alltför tokigt under bussresan. På morgonen upptäckte Anders att hans hatt blivit stulen från hatthyllan. Vilken tur att vi varit smarta nog att ställa in skorna (nya fina Nikies från Singapore) längst in vid väggen. Några killar hade suttit i gången och gått av under natten. Troligen hade de plockat med sig hatten. Jag hade haft min på mig... Skit också, allt som vi tappar/blir av med är så viktigt för oss! Vi har ingenting onödigt med oss. Det tar en massa tid och kraft att ersätta sakerna. Klockan var ca 7 på morgonen när vi gick av i Bima och skulle fortsätta i en bemo till Sape. Vi åkte nedför höga berg på slingervägar tills vi kom fram hit och blev avsläppta vid Losmen Frienship. Alldeles nyss fick vi ropa på en get som skulle komma och städa upp efter ett par engelska tjejer som tappat en papaya-frukt i golvet. Geten kom villigt, gjorde sitt jobb på exakt 15 sekunder och mumsade även upp några bananskal.

Fortsättningen på resan finns att läsa i boken!